Aftonbladet – 3 september 1862, sida 2

hållanden, nästan ligga högre än landet; kustfartyg, som skrida förbi, antaga jättelika YE a och förefalla såsom de på ett hotande sätt närmade sig fensterna. Bland byggnader af bättre slag ligga äfven åtskilliga af annat utseende och från andra tider. Åt en sida ser man det gamla Aldboroughs höga och smala, götiska rådstuga, som fordom låg midt uti den försvunna hamnstaden — nu ända nere vid stranden liksom stå och skydda de nya villorna emot hafvet. På en annan punkt reser sig ett vårdtorn af trä, med en gallionsbild af ett förlist, ryskt skepp itoppen, högt öfver de kringliggande husen; och genom fenstret ser man högst uppe allvarsamma män i mörka kläder ständigt sitta på vakt — det är Aldboroughs lotsar, som från sitt torn skåda utåt sjön efter de fartyg, som kunna vara i behof af hjelp. Bortom sträckan af så olikartade byggnader går stadens enda krokiga gata, med lotsarnes-enkla boningar, en hop förfallna magasiner och handelsbodar af blandadt innehåll. Vid den norra ändan är gatan begränsad af den enda höjd, som är synlig öfver den lågländta, träskartade nejden — en liten skogbeväxt kulle, på hvilken kyrkan är byggd. Åt den motsatta sidan leder gatan till ett raseradt fästningstorn, och till den ödsliga, afsides belägna förstaden Slaughden, mellan floden Alde och hafvet. Dessa äro grunddragen af denna egendomliga, lilla tafla på Englands kust, sådan som den visar sig i våra dagar. En het och mulen eftermiddag i Juli — det var andra dagen sedan kapten Wragges bref hade afgått till Magdalen — skyndade kaptenen ut genom gårdsporten vid North Shingles Villa för att möta postvagnen, som den tiden var ett föreningsband mellan Aldborough och den östra stambanan. Just då han var framme vid det förnämsta värdshuset, kom postvagnen, och han hann således alldeles lagom föratt vid dörren hjelpa Magdalen och mrs Wragge ur åkdonet.