Aftonbladet – 3 september 1862, sida 2

store skaldens benägenhet att måla med djupa skuggor, att låta de mörka partierna i taflan blifva de vida öfvervägande. Att intrigen är mästerligt anlagd och att åskådarens intresse spännes till det högsta, att hans känsla lifligt uppröres behöfva vi icke nämna för någon, som är ald ig så litet förtrogen med Hugos författareskap. De tre mest framstående rollerna, Ruy Blas, Don Cesar de Bazanos och Don Salluste de Bazanos, utföras af hrr Kinmansson, Stjernström och Ahman. Hr Stjernströra har såsom Don Cesar de Bazano i stycket af samma namn förmått i en följd af år hålla nämnde pjes uppe på scenen, och det är nog att nämna det man här återfinner fullkomligt enahanda bild och enahanda framställningssätt. Med afseende åter på de båda andra nyss nämnda skådespelarnes framställning har man haft anledning anmärka en ofta återkommande felaktig betoning af orden, som icke varit fördelaktig för intrycket. Vi lemna för öfrigt derhän om den haft sin orsak i oriktig uppfattning af hvad de haft att säga eller möjligen, och troligare, i en ännu icke fullt säker inöfning, hvarpå flera tecken häntydde. Äfven synes det som skulle hr Ahman låta Don Sallustes skurkaktighet framt äda i det yttre, i min och åtbörd, något mer än behöfligt är. I drottningens roll torde böra inläggas litet mer värdighet och litet mer känsla än som varit fallet vid dess återgifvande hittills af fru Pousette. Stycket är uppsatt med stor prakt i kostymer.