Aftonbladet – 3 september 1862, sida 2

TREDJE SCENEN. Aldborough, Suffolk, Första KAPITLET. Det mest öfverraskande skådespel, som Suffolks kuster erbjuda fremlingen, är landets förunderliga försvarslöshet emot hafvets inkräktningar. I Aldborough, liksom flerstädes på denna bust, har forntiden bokstafligen drunknat i vågorna. Den gamla staden, fordom en folkrik och välmående hamn, har nästan helt och hållet försvunnit. Oceanen har uppslukat gator, torg, dammar och promenadplatser och de skonlösa vågorna gömde, under fortgången af sitt förhärjelseverk för ej mer än åttio år sedan, saltöfveruppsyningsmannens i Aldborough boning, som numera endast minnet förvarar såsom skalden Crabbes, födelseplats. År efter år tillbakadrifna af den framae sjön hafva invånarne i detta århundrade tagit sin tillflykt till den sista jordlapp, som ännu ger dem fast grund att bebygga — en smal landtunga, begränsad af hafvet på ena sidan, och på den andra af ett träsk. Förtröstande för framtida säkerhet på några sandkullar, som de nyckfulla böljorna hafva kastat upp till deras uppmuntran, hafva Aldboroughs inbyggare djerft ordnat sin lilla egendomliga badort. Det första fragment af deras jordiska egodelar är en låg vall, som naturen sjelf har bildat af skiffersten; och ofvanpå den löper en allmän väg, anlagd porallelt med hafvet. På andra sidan: om vägen ligger i en krokig, oregelbunden sträcka det nya Aldboroughs villor och bostäder — små, underligt byggda hus, hvilka för det mesta ligga hvart och ett i sin trädgård, i hvilka man understundom får se gallionsbilder från skepp trona bland blommorna i brist af statyer. Då man från den låga grund, der dessa hus äro byggda, blickar utåt hafvet, så synes det, under vissa, atmosferiska för