Aftonbladet – 30 augusti 1862, sida 3

I summa strof låter öfv. bokstafligen ett underverk ske, i det —————— — der Brudermund Des Jingstgekommen sich nähert und Von fern die Armausbreitet fiir den andern. Men icke vill väl öfv., att vi på hans ord skola tro, att en mun kan halva armar? Lika rörande som denna munnens armut bredning är brodrens tillrop. Droh den Gebrochenen nicht mit dem Stabe! (!!) (Och bryt ej öfver en förkrossad stafven!) Man måste här i öfv. nödvändigt före ställa sig den ene med en käpp höta den andre. Snygg situation! Und laut geweinet, bis dieNaeht entschwand, Und noch geweint, ein Kind, am Morgengrauen. (Och gret om qvällen, gret den långa -natt Och gret än, som ett barn, när morgon bräckte.) Der Amtmannt är lik de flesta öfriga och erbjuder blott nya misstag af gammalt slag. Recensenten öfvergår derföre till det sista stycket, Adlercreutz.4 Redan första raden är tokrolig nog. Wer istder hehre Mann dort an der Ebe Strand ? Det befängda misstaget (die Elbe-floden Elbe, hvaremot älf hetsr Fluss) väcker genast löje och förstör således straxt all möj lighet att mottaga en djup, allvarlig stämning. Sich vor dem Geist noch Traur gen Finnland stellt. Voll Scham des Räckzugs, Muth-und Ehrgefäll (3) . (Och för hans tanke (ligger) än mer ödslig Finlands fejd Med återtåg i blygd, med strid och ära vöjd.) Er schaut sein Vaterland, schutzloser Mutter gleich, Opfergetäuschet (2) in dem Muth der Söhne. (Han ser sitt fosterland, en fattig skyddlös mor, Ett offer bli, på söners mod bedragen.) Man ser, att öfversättaren -har en synnerlig förmåga att bilda nya adjektiver. Skada. att hans landsmän svårligen lära tillerkänna dem infödingsrätt i sitt språk. Genom vårdslös korrekturläsning hafva tvenne rader (den sista i 5 och näst den sista i 9 str.) öfserhoppats; den sednares frånvaro frambringar omening. Sie trotzen ihm und trotzen Tod und Leben. (De trotsa honom, som de trotsa döden Hur det gick till ait trotsa lifvet, lär ännu vara obekant. So weit dein Aug sieht, hörst du Wogenbrandung. (Så långt ditt öga hinner, skönjes branden.) Öfversättarens uttryck påminner lifligt om ett skämtsamt ställe i studentparodien på Tannhäuser, der en herdegosse om några pilgrimer på afstånd säger: Und sel ich recht, so höre ich sie singen. Vidare: Ein Ehrentag bricht an, den man diesmal errang, O. dass der Tag in Ewigkeiten glänze! (Nu har för dem grytt opp en hedersdag en gång, Och med en bragd för sekler skall den firas.) Öfversättarens fadda utrop står, om det skall hafva någon mening, nästan rukti motsägelse till skaldens ord; ty han känner klart att bragden vid Siikajoki var en sådan för sekler, hvaremot öfversättaren ber en rädd bön att den måtte blifva det — för evigbetert. Nicht schreckt Rajefskys Donner, so ward er ge: nannt, säger öfversättaren. Detta är en af de tu sentals fria lantasierna, af hvilka icke ett spår finnes i originalet. Herbei — — Döbeln rauscht (!) Er kommt und Adlercreutz, von Gluth berauscht, Fiöhrt die Kohort -— ——— Rauschen betyder efter vanligt lexikon: susa, brusa och berusa (om starka drycker). Hvilketdera. gör Döbeln här? Förmodliger det sista, eftersom Adlerereutz två rader nedantör blir rusig (berauscht). Och lika värdigt, som han börjat. slutur öfversättaren. Hörom sista stroten! Dort wenn in ferner Zeit, in tapfrer Helden Land Die Thatenh gross erbleichen und verrinnen, Bei seinem Namen dann kein Herz slögt guthentbrannt, Einsam sein Grab, die Runenschrift verschwand, Der Hiigel unbesucht des treuen Finnen: (2?) Dann noch nicht todt sein Ruhbm ist a sein ort, Sein Geist wird Meereswogen äberschweben; I Dass Mutterland nennt stolz ihn fort und fort, Vergessen nie sein Blut, des treuen Volkes Hort, (2) Ob dort auch todt, wird hier er ewig leben. (Men om i hjeltars land, i sena framtids år, Hans bragder blekna bort för större minnen, Och vid haps namn ej mer ett hjerta eldadt slår. Och enslig, obesökt, med nötta runor står Den graf, hvari han göms, den trogne Finnen; Då har hans lof, hans ära än ej dött, Då skall hans ande ila öfver hafven Med stolthet till det land, som honom födt; Här glöms han aldrig, här han för sitt folk har blödt, Här skall: han lefva, om ock der begrafven.) Såsom bidrag till en splitterny ordbok och fraseologi vill rece. bifoga följande lilla, ur ofvannämnda öfversättning hopplockade Ordlista: femton — sechszehn. skral — einfach. krig — des Krieges Sturmeswehn. student — Musensohn. högtidsstunder — Andachstunden. i sin lefnadsvår — in Lensluft und Maienlust. spott — Spatt (Vanligen Spath). rykt — Ruf (rykte). i ans — Geist (ande). i fred — Spherenklang. detär gilvet — des ist gegeben. vet hut! — Hab Acht! skräddare — Ziegenbock. I svika — bleichen. i hug — Arm. i öfver alla — iiberall. ! knappt lönar mödan — sich der Miihe entbrechen I vilda skogen -— Waldesnächten. ubbe lilla! — Armen Bursche! fähund — Vagabond. fin — griin. : orörlig — ohne Regung o.s.v. mit Grasie in infinitum. ; Rec. har sökt, kanhända i mångens tycke alt för utförligt, visa halten af den granskade ölversättnibgen. Men utförligheten har. varit nödvändig för att ådagalägga att öfversättningen alltigenom är likadan och . sålunda förebygga beskyllningen för utplockSURA DANN I URBAN RSA AS RT EE nn