Aftonbladet – 30 augusti 1862, sida 3

rade nöjet vinkar oss, Den grauen Helden zählt man zu den Mann (? (Bland gråa hjeltar nämndes äfven han.) Zu skall troligen höra till orden den graue Helden; men i sådant fall är ordställninge: dldeles språkvidrig. Der alte Törne stinde auf der Kant, (!) So vom Major zum Oberstlieutenant. (Att gamle Törne stod uppå sin kant Bäåd som major och öfverstelöjtnant.) Und dieses Herze schlug der Heimath Erde Zu ehren die ihn seine Tugen1 lehrte. (Och detta hjerta slog för fosterbygden. Att veta akta den, se det var dygden.) Halt, rief er, Leut! Sucht Schuz in Walcesschatten I (Halt, skrek han, gossar! Tagen stöd a: träden!) Litet längre ned får man den oväntad: applysningen, att till personen heter i person — förmodligen på tyska, ty ord rimmar med Bataillone. Sein Vater, alt, bleibt Häusler nun in Pecka! (Hans gamle far skall få mitt torp för Pecka.) Törne mevar med Pecka (Petter) den förra versen nämnde Pehr Pistol. som jus faller för en kula. Detta drag af ömsinthe för en underhafvande midt i striden, hvilke hög grad bidrar att göra gubben Törne all Sen finsk major till botten af sin själ. ir här borta, och i stället sår der en platt grammatikalisk reflexion. Und sieh, wies steht im hintern Rockeastell (!) (Och se, om det står bättre till bakom ) Här har öfversättaren påfunnit en alltfö smakfull metafor! I Der fönfte Julit märka vi bland annat: Die Biicke lächelnd fragten Was ist der Tod fir solch ein Land? (Och log och sporde sakta: Säg: kan man dö för detta land?) Utom det flertydiga, som ligger i blickar nes fråga, måste vi anmärka, att det lär dl synnerligen svårt att i en blick läsa en sådan fråga. Skalden låter deremot fänriker sjelf spörja: — — ein Stick von jenern Land Das Vaterland wir nannten. (— — ett stycke af det land, . Som fosterland du kallar.) År då fosterlandet icke mera deras? All det följande hvilar ju på detta. Och öfver sättaren fortfar helt praktfullt: Schön wie die Wirdois Seen im Glans, Ist es rings Saimens Scheerenkranz, Da Wuoxens Wogen branden, Imatra kärt (2) in Schaumestanz. (Skönt, som vid Wirdois sjöar här, Är det kring Saimens tusen skär, Der Wuoxens bölja svallar, Der Imatra i skum sig klär.) Här har det sista ordet gjort öfversättaren hufvudbry: ty att klär är en förkortning at kläder har han icke förstått. Hans ord klär: betyder klaras, gör klar. Weisst Du, wo mir die Sinnen stekn? (!) frågar fänriken. Om detta skulle vara tyska hvilket ree. högligen betviflar, betyder det förmodligen: hvar jag har mina sinnen Samma fråga torde öfversättaren med skäl kunna göra sina läsare; men om han finge svar, våga vi ej afgöra. O, diesen Tag, o, ahnst Du nicht, Wie er kann sein 80 freudenlicht, Und doch mir 80 verbittert? Ist heut! der finfte Juli nicht? (Och denna dag, säg, anar du, Hur den kan vara mig så ljuf Och likafullt så bitter? Det är den femte Juli nu.) Den frågande form den sista satsen fått i öfversättningen är alldeles oriktig, då ju fänrikens rörelse just uppkommer genom minnet af denna dag, på hvilkens datum han åledes är säker. Ich sah das Alv mitsammen: Kennst, was ich fihlte, Du das Leid? (2) (Jag såg det (folket) då detsamma; Hvad, tror du, kände jag dervid?) Ordställningen i sista versen är på hvarje språk fullkomligt omöjlig, utom det att meningen är oriktigt återgifven. Och nu åter en af öfversältarens granneste strofer! In dieser Ehre reinen Glans Flocht Liebe einen Sirahlenkrans Aus warmen Herzensflammen. (11) Er Treue schwur dem Heimathheerd, Gleich Braut und Mutter ibm so werth, Wagt Leib und Blut mitsammen: Gross ward er da durch und geehrt. (Och denna äras rena glans, Hans kärlek gjorde den till hans, Hans varma hjertas låga. Sin fosterjord han trohet svor; För den, som för en brud, en mor, Sitt allt han ville våga: Med denna kärlek blef han stor.) Ibland de många bockarne i Munter? vill recensenten för tidens vinnande blott anföra en enda: Lacht und schwieg, als ob gefunden Einen Schatzer. (Teg och log och säg på skatten.) Det är vid Muscters möte med modren. Hvarje förnuftig menniska kan här omöjligt ta miste på att med det halfironiska uttrycket skatten menas gumman Munter. Men öfversättaren? i Von Essen? är bättre öfversatt än de flesta andra och skulle vara det enda antagliga afalla styckena, om ej äfven här! en och annan plump runnit ur ötversättarens snabba penna, t. ex.: Verwachsen mit Fleisch, und Blut (Det der har vuxit i blod.) Essens s ypperligt målande ord: Och tack för det vackra minne, Du väckt i mitt hjerta, du, Och tack för ditt arga sinne — Och drag åt helvete nu! hafva äfven lidit genom följande öfversättBan: : Muss fär die Erinwrung danken, Wie hat sie erfreut mein Herz! : Doch hast du gar arge Gedankenrs ; Und zieh nun zum Teutel! Vorwärts! t Der Trossknecht är någorlunda dräglig. Deremot har Wilhelm von Sehwerin?all