Aftonbladet – 27 augusti 1862, sida 3

om anledningar förekommit att ett misstag, hvilket naturligtvis är och aldrig kan vara annat än alldeles ofrivilligt, ägt rum. Att misstaga sig är menskligt; det kan hända både läkare och jurister, ty de äro dock svaga dödliga menniskor allesamman. När således ingen (den utomordentligen Juristen? i Aftonbladet måhända ensam undantagen, ehuru, Gud nås så visst, detta underverk ej finns tillgängligt öfverallt), när ingen, säger jag, är ofelbar, och då under en ransakning sådana vitsnesmål förekomma, som ej böra undgå att fästa uppmärksam het på möjligheten, kanske till och med sannolikheten, att i iäkareattesten enmed verkliga förhållandet icke öfverensstämmande åsigt i afseende på dödsorsaken gjort sig gällande; att läkaren, oaktadt obestridiig både vilja och förmåga att yttra sig sannt och rätt, likväl kan vara missledd; af personer partiska för den aflidne och mot den anklagade, vara förd bakom ljuset — då synes det vara en domstols om ej ovilkorligt juridiska, dock moraliska pligt, för att hindra en svår orättvisa, att hänskjuta saken till högre medicinsk instans, (Slutet följer.) RTR Om ångslaparnes sätt att manövrera. För några dagar sedan framställdes i Aftonbladet några anmärkningar öfver befäl-hafvarens å ångslupen Falken i vår sagesmans och i redaktionens tanka äfventyrliga sätt att manövrera vid ett uppgifvet tillfälle. Med anledning häraf har plats blifvit begärd i bladet för följande Berikitlgande, Uti Aftonbladet för fredagen den 22 dennes förekommer bland notiserna att jag skulle hafva gjort en oriktig manöver, då jag med ångslupen Falken var på väg från Räntmästartrappan till Djurgården, 1 det jag gick för om ångslupen Edsviken skärande dess kurslinie i stället att såsom berättaren tillstyrker jag skulle stoppat maskin och gått akter om samma ångslup. Detta är sannt att jag så gjort, ty jag känner ingen kongl. föror ning som säger att de smärre ångsluparne skola vika för de större; tvärtom är K. M:ts förordning af den 16 Nov. 1849 lika allt hvad fartyg, båtar eller slupar med ånga eter. Hvad berättaren yttrar om att Falken skulle ha gått fortare än Edsviken är ett fullkomligt misstag, och alla, som känna till våra ångslupars fart, veta att Edsviken går fortast af både större och mindre ångslupar härstädes. Alla utaf facket veta äfven att 2:ne fartyg eller båtar på något afstånd från hvarandra synas för ögat såsom i a fast i verkligheten på olika afstånd ifrån hvarandra, då deremot genom afståndets förminskande det af fariygen som i verkligheten varit förut, synes gå ee genom att närma sig det förras kursinie, Vid detta tillfälle ansåg jag mig med det försprång jag hade för Edsviken böra och kunna f för om detsamma ; och hade det varit befäl håfvarens på Edsviken skyldighet, synnerligen då han ganska väl visste, att Falken skulle till Djurgården, gira styrbord hän, och af försigtighet och pligt sakta farten. I stället styrde Eäsvikens befälhafvare babord hän så nära Kastellholmen som möjligt, försökande att tvinga mig ur min kärs. Såväl Edsviken som de andra från Logårdstrappan kommande större ångsluparne göra si; ständigt skyldiga till den oförsigtigheten att vi utgåendet alltid hålla sig så tätt som möjligt intill Kastellholmen, och många gånger har händt att, då någon af ångsluparne Örnen eller Falken kommit från Djurgården på resa till staden och gått om Kastellholmen, dessa ej utan största fara för pålandsättning eller öfversegling kunnat taga den större ångslupen på författningsenlig sida, d. v. s. gå mellan Kastellholmen och den kommande ångslupen: — Vår öfverenskommelse befälhafvarne emellan inom bolaget är att vid kommandet från staden hålla oss ifrån Kastellholmen ett godt stycke och vid kommandet från Djurgården gå dikt intill densamma. Detta borde äfven befälhafvarne, hvad den första punkten beträffar, d. v. s. gåendet från staden, göra sig till regel för att undvika alla tillstymmelser till olyckor vid passerandet ai nämnde udde — Det tyckes föröfrigt ha blifvit en rigtig mani hos en del af allmänheten att i tid och otid häckla och hacka på så väl ångsluparne som deras egare och befälhafvare, och i de flesta fall utan att ens göra sig reda för sanningen af hvad som påstås. Hvad slutligen angår barnslighet och pojkaka hös befälhafvarne, anser jag detta epitet icke rTöra mig som längesedan vuxit från dylikt. Stockholm den 26 Sö a 1862. M. L. Hällgren. Redaktionen anser sig böra vid denna förklaring göra några erinringar. I första rummet fästa vi således uppmärksamheten der