Aftonbladet – 13 augusti 1862, sida 2

SITA UT JOR SIUIFULIR I SKURET, INCH JA mna te fråga er, hvar de andra båda äro. Mg! Jag vet väl hvarjag lemnade dem, men det är ej så lätt att säga hvar de nu iro. Kom med, skola vi söka upp dem;ty ser på björnarna skildes åt, nör vi upphunng lem. Jag och ivå andra karlar voroi hack h häl efter den här, då han gaf sig ini ogsbrynet; två gånger vände han sig om r att Imlåta sig 1 strid, men åtrade sig. De båda andra karlarne sköto på honom, men träftade ej; vid det sista skottetrusade han ut på vägen; då fick jag rent håll, och om icke min häst hade rört på sig, skulle jag ha expedierat honom. Pomerin och er betjent Harry förföljde den andra björnen: Jag hoppas, att de båda äro öskadade. Han hade lemnat sin häst, och vi inträngde ett godt siycke i skogen, åtföljda af några få män; Saunderson varispetsen. Vi kommo till en öpper, nästan alldeles frädlös fläck. Midt på denna var, sade Saunderson, en stor. djup däld, hvars sidör sluttade ned mot midten och öfverallt tätt beväxt med träd. Här är det; och här stå, min själ, hästarpe bundna vid ett träd. Lefvande eller döda finnas de här. Ehuru löfvet fallit af, såg platsen -mörk och dyster ut, och just då vi kommo dit, hördes två skott nere i djupet, det ena ett eller ett par ögonblick efter det andra. Vi skyndade ned, glidande på de luktiga, gamla löfven och hållande oss fast vid trädstammar och grenar. Slutligen hörde vi till svar på våra top ett halloh! upprepas. Detta jedde oss till sjelfva bottnen al dem: ofantliga gropen, och der stod Hirry fast omsluten al den unga ryssens armar. Deras bössor lågo på marken och björnen död biedvid dem, Så snart Pomerin fick. se mig, sprang han fram, omfamnade och kysste mig med rörelse. Han var alldeles atom sig, och till svar på våra frågo: berättade han; att han, utan att tänka på hvad han gjorde, förföljde björnen ned i denna fasansfulla afgrond: Jag hade skjulit två gånger på honom och träffade den ena gången, men icke dödgt. Den besten tycktes förstå, att båda piporna voro tomma, ty han vände sig om till motvärn på denna fläck, en ypperlig plats atv leka Skurra gömma? på med en björn. Jag Jyckades en god stund springa vaden för konom rundt omkring träden, och sum jag ej bade tid att ladda, kastade jag ifrån mig. bössan. Slutligen fick han mig i en vrå, ur hvilken jag endast kunde komma i en enda ristning, och det var i hans ramar. Ni ser det der trädet; bakom det står, åsom ni finner, nakva klipr väggen och på ymse sidur äro bräåddjup. Nå väl, jog sprang bakom trädet: björacn närmade sig, al deles er på sitt rof. Jag blickade honom sadigt i ögonen, då hav nalkades, men han förttor att nalkas; han var mindre än 15 fot från mig. Jag drog min knif; jag hade iutet hopp att lyckas, ty det är, såsom ni ser, en olanUigt stor gammal björn. Ack, buru förfärligt var ej dettu ögooblicek! Jag åfbidade just hans nästa-steg och det gnimina ögon, då jag i detsamma fick höra en röst från en klippa bakom mig: 4Lägg er rak lång ned på magen — fort; ag skall gitva den besten någonting att ät, onr är mera svärsmält än gentlemansköttt. Ack! Gud. välsigue min farfar för. det han ätit mig lära det engelsk språket, Dessa ord vorv de IHjulvaste jog någonsin hört i mitt lif. Jag lude mig ned framstupa på inark py björnen hade tagit ett elev ett par steg framåt och såg upp, till klippan, tv jag höll mina ögon på bonom. Jag kunde ou nästan känna bans apdedrägt på mitt ans sigte, däri samma ögovblick, pang, un! hver.o Kulorna öfver mig. rakt i björnens hufvud. Hen föll öfver ända och rullade ned: djupet. -Nw hoppate min räddare ned ull mig, och jag har ända sedan dess omfomvat och kramat honom som en björn. Hen vände sig omy för att börja om igen härmed, men Harry gick med orden: NOg ou med det der! sina färde. ij i återkommo till skådeplatsen: för ddrabbyngen, fonno vi vägen uppfylld af bönder — de som drifvit urp vulcbrådet, de som skjutit det, de som haft tillsyn öfver hästarne och hundarne, samt em svärm sysslolösa från byn. Bytet — beende af. de båda björnurne, fyra björnungar, två rådjur eller elgar, fem stora och två små vargar, harar, kaniner deh andra -mådjur i ölverföd — öfverlemnades åt bönderna, med undantag, endast ef de båda björnarne, hvilka skulle föras hem till grefven. Jag hade väntat, att bönderna skulle betyga sin -alädje ötver deras unga dus: bond. s räddning, hvilken nu blef bekant för dem olla, men ingenting sådant hördes aft Några få af dem gingo väl fram till honom; kyeste hans hand och sade: tGud vare tack, alt hun blef räddad) men dessa voro, såsom jag fann, hans betjenter och husfolk: De voro bättre klädda och snyggare än pluraliteten af bönderna samt buro syn för scgan att vara välfödda och väl behandlade tjenare. Bland de öfriga spejade jag fåfängt etter nigot uttryck af deltagande. Hr fanns det råa materielet och det rätta sättet att studera det. Retelsen af jagten, hvilken mån borde kunna antaga, alt litet hvar i någon mån erfarit, tycktes icke hos dessa bönder ha a sär svensson Under det han gick först uppför trappan, hviskade den magra enkan med en jemmerlig min till Magdalen: — Jag HOPE att oi betalar mig, miss. Det gör aldrig er