Aftonbladet – 13 augusti 1862, sida 2

utrop om Norah, som redan vid trenne tillfällen hade undfallit henne. Hon böjde sitt hufvud. En rysning genomilade henne, liksom den kalla aftonluften hade plågat henne, och hon lutade sig åter med en åtbörd af trötthet emot bröstvärnet vid kanten af muren. ?Nej, icke Norah?, sade hon sorgset. ?De andra kan jag emotstå, men icke Norah.? Dennia väg?, uppmanade åter kapten Wragge: Hon såmsade sig, blickade uppåt den mörknande himlen, såg sig omkring på den af. qvällens mörker insvepta staden. Hvad som måste ske, det skall ske, sade hon och följde honom. Klockan i domkyrkan slog tre qvart till åtta, då de lemnade promenaden på vallarna och stego ned i Rosemary-gränden. Nästan i samma. stund--gaf den londonska juristens ombud sina sista förhbållningsördres till de. biträden, som han hade anlitat, och tog derefter en fördelaktig plats på andrasidan om floden, hvarifrån han tydligt kuhde se porten af mr Huxtables hus: ANDRA KAPITLET. Kapten Wragge:stannade ungefär vid midten af gränden, vid ett af de oansenliga hus, som sträckte sig långs ena sidan af Rose: märy-lane och öppnade dörren till sin bostad med en egen nyckel, Då han och hans väst kommit in i förstugan, möttes de aten mager qvinna, med sorgmössa på hufvudet, och som bar ett ljus i handen. Minniece, sade kaptenen i det han presenterade Magdalen, min niece, som är på besök i York. Hon har godhetsfullt samtyckt att taga ert edigarum. Var god lemna det åt min niece. min fru och buf största omsorg för att akanen ej må våra luktiga. Arrårs Wragge leruppe? Jaså, mycket bral — kan jag å låna ert ljus?! Min söta flicka, mrs Wragges kabinett är i första våningen; mrs Wragge tar emot. Tillåt mig att visa väjen.