Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 3

nigt uttryck i sitt ansigte, då jag upplyfte henne från marken — hon såg på mig med en blick, så rysligt vild — att jag blef fullkomligt förfärad vid hennes åsyn. Till min tröst försvann denna paroxysm lika hastigt som den hade kommit. Hon gömde det afslitna gräset vid sitt bröst, tog min arm och skyndade hastigt ut ifrån kyrkogården. Jag frågade henne hvarför hon hade gått tillbaka — jag frågade hvad det var som hon sade vid grafven. Det var ett löfte till vår döda farX, svarade hob och för ett ögonblick återkom den vilda blick och det uttryck af vansinne, som redan hade skrämt mig så mycket. Jag vågade ej säga något vidare af fruktan för att dermed åter uppröra henne; jag beslöt att afvakta ett annat och lugnare tillfälle för att tala vid henne. Af allt detta kan ni emellertid fatta hur grufligt hon lider — hur vildt och underligt hon uppför sig, då hennes sinne är så uppskakadt; och ni skall då ej ställa -henne till något ansvar för hvad hon sade eiler gjorde, då ni såg henne här i onsdags. Vi kommo hem i sista ögonblicket för att hinna begifva oss till jernvägsstationen och afgå med bantåget. Kanske var detta bäst för oss — bäst att vi blott en enda gång hunno se css tillbaka innan en krökning af vägen dolde Combe-Raven för våra blickar. Det fanns ej en enda menniska som vi kände vid stationen; inga som nyfiket tittade på oss, ingen som sade oss farväl. Det började åter regna då vi intögo våra platser. Hvad vi kände vid åsynen af jeravägen ; hvilka förfärliga erinringar den tvingade på oss om den olycka, som hade) gjort oss faderlösa, det hvarken kan eller vägar jag säga er. Jag har innerligen bemödat mig att icke skrifva detta bref i en dyster ton — att icke löna all er godhet för OSS MT att plåga er med vår sorg. Kanske har jag redan alltför länge uppehållit mig vid den lilla tilldragelsen med vårt afsked från hemmet? Jag kan blott andraga