Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 3

driga likstenar och dels med blotta bräder på mderliggande stockar. Då grafställen, allt ef. er som slägtingar till köpare utdött, för kyrkans äkning försåldes, så blefvo dervarande likkistor och ben undanröjda och stundom fingo gamla rafstenar nya inskrifter. Det är således en orimig begä.an att man skulle veta, hvarest de många ryktbare vän, hvilka fordom blifvit jorlade i Eyrkan, hade sina lägerstäder. Jag min es my set väl, att en och annan i mina yngre r häft: t iosjuknade i kyrkan, då en hastig vårrmetvecklade likstank. Till följd deraf blefvo !e all flesta grafvarne långt före min befattning id kyrkan igenfyllda. I de grafvar, som un:!er nin I ning blifvit på sådant sätt tillslutna, har nger sista blifvit rubbad, intet ben rördt. Och vartill skulle detta tjenat då der icke förefanns ågon enda kista, som enligt sin form visade sig sara öfver hundra år gammal. Härtill kommer. tt ehuru grafvarne igenfylldes i Januari månad och ala kyskans dörrar voro öppna och en tem-; igen stark och kall vind kunde skingra liketanen; så var den dock sådan, att en och annan teraf blef illamående, hvadan detta arbete med törsta skyndsamhet verkställdes. Enär jag härör redogjort i min beskrifning om kyrkan, borde jag skäligen varit fredad från vårdslösheten, hvil cen korrespondenten i berörda afssende trott sig unna saklöst tillvita mig. Det är; våra dagar ej ;ranligt, att grafkor, som blifvitsammanbygda med iyrkor ochsakna egare, utrymmas eller nedrifvas edan man å dithörande kyrkogårdar hedgräft de vädangångnes kistor och ben. Om jag icke missager mig, så blefvo de vidsträckta grafhvalfven. wilka tillhöra storkyrkan i Stockholm, på sålant sätt utrymda, att likkistorna utfördes och sedsattes i nya kyrkogården. Det är således emligen hårdt att klandras för bristande pietet detta fall; helst mången tyckt, att jag visat mot de dödas ben en vidskeplig grännlagennet. I Nya Dagligt Allehanda bar uti n:r 92 af en perömvärd sanningskärlek en tillrättavisning i afseende på korrespondentens uppgift rörande Äristinehamns nya kyrka blifvit intagen. Deriemte säges, att dess korrespondent dock icke ir litet samvetsgrann, emedan han i sina uppgifter begärt följande rättelser. Att Brunius låtit kringströ de dödas ben, bör ändras dertill, att beaen äro sammanfösta och i detta tillstånd inmurade, så att man numera ofta icke kan säga hvar ien eller den är begrafven. Uppgiften, att han förstört och låtit förfaras kyrkans dyrbarheter såsom altarskrank bör vidare ändras dertillX, att några bitar deraf kommit i historiska museam, andra blifvit förvisade till skräpvår i kyrzan. Huru samvetsgranna dessa rättelser äro orde af det ofvanstående hvarje opartisk lätt inse. Inga af de dödas ben ha blifvit af mig sammanvräkta. Blott de ben, hvarmed en mnrad graf var uppfylld, blefvo, då densamma ovillkorligen skulle rifvas, med varsamhet upptagna och nerlagda 1 en lika stor träkista, hvilken med de andra likkistorna, som stått i nyssberörda förvaringshvalf, blefvo, såsom jag ofvanför nämnt, förvarade i ett öfre hvalf uti södra tornet. Af de ortar, hvilka korrespondenten kallar altarskrank, har ingen enda smula kommit till universitetets historiska museum, utan de ha deremot blifvit så varsamt som möjligt nedtagna och insatta i innersta rummet af kyrkans materialbus, hvarifrån de bltvit på dom: kyrkorådets tillsägelse afflyttade till ett annat förvaringsställe, då nemligen samma förfallna hes nyligen blifvit nedrifvet. I afseende på ofvanberörda förbållande bör tilläggas, att om jag framfarit värre än en hedoing, så skulle min befattning i hast fått ett ganska snöpligt slut. Ja, om jag i något rall visat mig i afseende på kyrkans Fönatsaker min dre grannlaga, hade mitt tillgörande snart nPp hört. Om domkyrkorådet skulle, som ingalunda är troligt, förbisett vårdslösheti samma afseende, hade Lunds stift på den tiden en Eg nem ligen V. Faxe, som mycket nitälskade för kyrkans ålderdomslemningar. Till följd häraf utverkade samme biskop ett kungligt förordnande för doktorerne A. O. Lindfors och H. Reuterdahi att under verkställande af den beslutade inred ningen i kyrkan ha noggrann uppsigt öfver bevarande af hennes ålderdomslemningar. Dessa lärde, som utmärkt sig såsom fornforskare, ha väl uppfyllt sitt ej ovigtiga kall, såsom det nogsami ådagalägges af det sätt, hvarpå qvarlefvorna al erkebiskopen Andreas Sunesson behandlades. hvarom jag redogjart i min beskrifniog om kyrkan. Korregpondenten söker således förgälves att angripa mig för någon vandalism i merberörda afseende. Då han för öfrigt anser mig vara konsthistoriker, så är ju en sådan tillvitelse som den ifrågavarande en ren motsägelse. Korrespondenten säger, att jag har, i likhet med föregående murmästare, med kalk öfversme tat Kyrkans dyrbara skulpturer, kolonner och kapiteler (med några få undantag hvad dessa senare vidkommer), dess målade qvadermura: 0. 8. v. Detta pm är den djerfvaste dikt Både kryptan och hela den öfra kyrkan voro då jag mottog ledningen af reparationen, til! inre murar och takhvalf samt alla bildoch list verk m. m. så öfverkalkade, att man mångfaldiga gånger måst dermed sysselsätta sig. Redan 1833 blet hvittningen med synnerlig försigtighe: afskalad å alla bildverk, kapitäler och lötprydds bågar samt pelarkransar, som ej voro sönder brända. Vid iståndsättning af kryptan blefvc alla murar, pelare, kolonner och bågar samt dörroch fönsteromfattningar befriade från der tjocka kalkanstrykningen. Således har unde: min tid denna rengöring först blifvit företagen och likväl påbördas mig att jag varit den, som öfversmetat skulpturer m. m. Då klosterkyrkar i Lund för många år sedan invändigt fått unde: win tillsyn en qvadermålning, borde jag väl ickc förebrås ett motsatt handlingssätt i afseende pi domkyrkan. Men en qvadermålning kunde natur ligtvis ej företagas i domkyrkan utan i den mår hennes särskildta partier hunno attiståndsättas Den södra korsflygeln, som nyligen blifvit til stor del ombyggd, har också fått en sådan an strykning. Brunius har, säger korrespondenten, upp skrufvat vissa delar af kryptans hvalf. För ati vederbörligen beteckna det märkliga i detta arbete, som för en vanlig ingeniör synes helt alllagligt, finner B. i sin beskrifning ötver Lund lomkyrka inga uttryck tillräckligt starka inonp verklighetens området. Han säger, att der maskin, hvarmed takhvalfven blifvit Nppelerat vade, utgör helt enkelt ett vanligt skrufhäftyg men af en så eländig konstruktion, att Brunius sedan han nedtagit kolonnen och lagt den nyt Främdem, ej sedermera kunde få kolonnen tillaka på sin plats, utan tvangs i sin. rådlöshe ANOS SSE RKS PEN AEDSRKMEN APR igt uttryck i sitt ansigte, då jag uppyfte henne från marken — hon såg på nig med en blick, så rysligt vild — att jag blef fullkomligt förfärad vid hennes åsyn. Till min tröst försvann denna paroxysm lika hastigt som den hade kommit. Hon gömde det afslitna gräset vid sitt bröst.