Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 3

ville hon icke höra mig. Med det ömmaste öfverseende och ursäkter för houom tog hon all skuld på sig för det bedröfliga tillstånd, hvari jag hade funnit henne. Hade jag orätt, då jag sade er, att hon hade en ädel karaktär. Och ändrar ni icke öfvertygelse, då ni läser dessa rader? : Vi hade inga vänner, som kunde komma och säga oss farväl, och våra få bekanta voro för långt borta — kanske också alltför likgiltiga för att göra oss något besök. Vi använde den tid, som återstod, med att för sista gängen gå omkring i huset. Vi togo afsked af vårt fordna skolrum, våra sofrum, det rum, der vår mor dog, och det, der vår far brukade se igenom sina räkenskaper och skrifva sina bref — derunder kände vi i vår öfvergifna belägenhet detsamma som andra flickor känna vid skilsmessan från kära vänner. Vädret klarnade nu up för en liten stund, och vi ingo ut i trädgården för att plocka vår sista bukett, med afsigt att torka dessa blommor, då de börja vissna, och gömma dem som ett minne af de lyckliga dagar, som äro flydda. Då vi hade sagt farväl åt trädgården, fanns blott en halftimma qvar. Vi giogo tillsammans till grafven, knäböjde under tystnad vid hvarandras sida och kysste den helgade platsen, Jag tyckte att mitt hjerta ville brista! I Augusti månad inföll min mors födelsedag, och vid denna tid förlidet år hade min far, Magdalen och jag en hemlig öfverläggning, med hvilken gäåfva vi skulle öfverraska henne på morgonen denna festliga dag. cOm ni hade sett hur djupt Magdalen led, så skulle ni aldrig mer hafva tviflat på henne. Jag fick nästan med våld draga a nne bort från våra föräldrars sista hvilorum. Innan vi kommit ut från kyrkogårgen, slet hon sig ifrån mig och ilade tillbaka. Hon knäföll vid grafven, slet häftigt lös en en handfull gräs och sade något för sig sjelf, som jag ej kunde höra, ehuru äfven jag genast hade vändt om efter henne. Hon vände sig till mig med ett så vansin