Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 3

spondentens yttrande skall förmodligen vara, att den mellanmur, som. afskurit mellanskeppets öatligaste qvadrat och de tvenne, hvilka afstängt korsflyglarna från miätqvadraten rm. m. blifvit borttagna. I afseende härpå får jag i största korthet nämna, att jag i sednare upplagan al min beskrifning om Lunds domkyrka sidan 420 isat det professor A. Nyström 1832 afgifvit utande för och författat ritningar till hela deni kyrkan företagna förändringen, och att, efter alla vederbörandes hörande, Kongl. Maj:t den 4 Maj 1833 gillat berörda plan och för verkställigheten deraf utfärdat en utförlig skrifvelse samt stadfästat derför uppgjorda ritningar. Sedan domkyrkorådet å tvenne håll sökt att få någon ledare af detta arbete, blef detsamma på professor Nystrima tillstyrkan mig uppdraget. — Såle1les fick jag först den 11 Juh nämnde år någon befattning med kyrkans iståndsättning. Kort före reparationens början hitkom på domkyrkorådets anmodan nämnde professo för att uppgöra detaljritningar och ordna arbetets verkställande. et är alltså profess,;r Nyström och icke jag, som föranledt kyrkans inre förändring. Jag bör likväl uppriktigt tillstå, att jag, som mången gång haft i flere byggnadsfrå gor andra åsigter än professor Nyström, ej alle nast då, utan äfven nu gillar borttagningen af mellanmurarna, hvilka, såsom jag med historisk: och arkitektoniska skäl visat, ingalunda vari! ursprungliga. Likaledes anser jag, att den stor: altarprydnaden, som 1577 uppfördes midt i kyr kan och företedde idel barockstil, ej rimligtvis kunde bibehållas, helst kyrkan hade alltför ringe utrymme och dessutom var med dessa inbygna der vanstäld. Korrespondenten påstår, att jag nedbrutit. splittrat, delvis förstört och låtit förfaras kyrkans dyrbara prydnader, den sköna alabasteraltartaflan, epitafier, ovärderliga träsniderier, så som t. ex. en betydlig del af altarskranket, kungastolarne o. 8. v., uppbrutit grafvarne, förstör: kistorna och vräkt de Hödas ben i en hög utier af kyrkans skräpkammare. Carl Knutsson for fram som en hedning öfver Lunds domkyrka. yttrade en gång en berömvärd auktoritet, men Brunius har farit fram vida värre. Om dessa svåra förevitelser voro sanna, så nade jag onekligen på det oförsvarligaste betett mig. Jag skall ieke spilla många ord på vederjäggning af dessa osanningar, ty jag har i båda upplagorna i min beskrifning om kyrkan med noggrannhet visat, att det för ingen del tillgått på dylikt sätt, som korrespondenten haft oblygheten förtälja. Jag har icke mnedbrutit eller undanfiyttat något, som icke bor enligt hög föreskrift och gillade ritningar bort tagas. — Altartaflan, hvilken var ett klent arbete i barockstil och bestod af alabaster i flere stycken, nedtogs med all varsamhet. Uti en trä m med träbotten inpassades altartaflans alla stycken i fint murbruk, så att hon syntes alldeles såsom hel, och hon förvarades i kyrkans kassahvalf, hvarest den ännu ånnes, såvida den ej blifvit nyligen bortflyttad. De bilder, hvilka allhörde altartaflans omfattning, blefvo öfveriemnade till förvarande å universitetets historiska museum, och all ornamentssten, som fanns i omfattningen, inlades i det innersta rummet af kyrkans materialhus, hvarpå domkapitlets sessionsrum blifvit några år dessförinnan uppförda. Den ovanligt stora altarskifvan, hvilken består af slipad marmor, förvaras i sjelfva kyrkan. Al tarskranket, som icke utmärkte sig med något snidarbete, uppflyttades till och begagnas vid kyrkans fordna högaltare, hvilket står i koret. Korrespondenten har förmodligen med altarskranket menat de genombrutna portar, som afstängde nedra altarplatsen från mellanoch sidogångarna. Han säger, att dessa portar äro i renaste renässans och röja samma mästarband, som skurit de Tessinska sniderierna i kungliga slottet. Portarne nedtogos och insattes alldeles oskadade i innersta rummet af kyrkans materialhus, det lämpligaste förvaringsställe, som förefanns. Då korrespondenten yttrar, att portarne äro i renaste renässans och röja samma mästarhand, som skurit de Tessinska sniderierna i kungliga slottet, så röjer han bristande byggnadskunskap i de enklaste termer att ej nämna i högre byggnadskonst. . Portarne äro enligt då tidens maner arbetade i idel rococo, som något före och under samt efter Carl XII:s tid var så allmänt i Sverge, att det ej allenast användes på kyrkoprydnaderna utan jemväl på möbler ill dessa portar, hvilka korrespondenten be traktar såsom ett skönt konstverk, lemnade snic karemästaren Nils Hansson Örn ritning, som ännu finnes i kyrkans arkiv, och han fullbordade med biträde af Johannes Andrå 1706 samma arbete. Denna upplysning kunde korrespon: denten fått i min beskrifning om kyrkan. Den uppgiften, att jag förstört kyrkans epitafier, är den djerfvaste beskyltning. Intet enda af kyrkans epitafier har under de många år, jag förestått kyrkans reparation, blifvit förstördt, icke ens i någon mån skadadt, tvärtom ha flere sådana blifvit med all omsorg rengjorda och ett alldeles nytt af slipad marmor under min tillsyn uppsatt. Den tillvitelsen, at jag uppbrutit grafvarne, förstört kistorna och vräkt de Ibdas bem våt en hög är den mest sanningsvidriga uppgift. Innan der mellanmur, som afskar mnellarake pets östra ända, och de förvaringshvalf, hvilka emeilan densamma och kryptans vestra sidomurt blifvit inslagna, enligt hög föreskrift och gillade ritningar nedrefvos, så blefvo alla de omkring 2C likkistor, som man efter reformationen insatt i samma hvalf, inrymda i kryptans båda sakristior. Ofvanpå berörda hvall fanns under er fräfsten en murad likkista, hvilken var helt oc! ållet uppfylld med hufvudskålar och andra menniskoben. Alla dessa ben voro mycket hvita och: genom idkelig slitning ovanligt släta och visad: sig påtagligen vara reliker, hvilka någon from katolik vid reformationen undangömt. För alla dessa ben gjordes en ny träkista, som jemväl nedsattes i kryptan dit äfven grafstenen nedlades. Då några få år derefter kryptan skulle restaureras, så blefvo samma kistor uppflyttade i norra tornets nedersta afdelning. Sedan man beslutat att inrätta denna afdelning till ett bi sättningsrum, blefvo merberörda. kistor uppflyttade i ett hvalf i södra tornet, hvarest desamma nu förefinnas. Detta hvalf, hvartill man ej kunde utan en temligen hög stege inkomma och hvara! man hade intet gagn, blef för att skydda kistornpa för framtida nyfikenhet igensatt med ett dörr fält, som tillhört norra sidoskeppets nordvestre ingäng, så att detsamma skulle äfven för framtiden bevaras, Några af grafvarna i långhusets mellanoch sidogångar betäcktes dels med förslitna dels sönville hon icke höra mig. Med det ömmaste öfverseende och ursäkter för houom tog hon all skuld på sig för det bedröfliga tillstånd, hvari jag hade funnit henne. Hade; jag orätt, då jag sade er, att hon hade en; ädel karaktär. Och ändrar ni icke öfvertygelse, då ni läser dessa rader? i Vi hade inga vänner, som kunde komma och säga oss farväl, och våra få bekanta TnvaA Pär längt hva arna TB LIKE