Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 3

Han steg upp med stor skyndsamhet då jag sade dessa ord. Jag har blifvit nedrigt behandlad i denna aflärX, sade han. Alla bekymmer, alla uppoffriogar hatva kommit på min lott. Jag är den enda af oss alle som har något hjerta; ni andra äro allesammans kalla som is — Magdalen med. D.t ena ögonblicket säger hon att hon älsur mig och straxt derpå ber hon mig fars till Kina. Hvad har jag gjort för att blifva behandlad med ett sådant hjertlöst vankelmoc? Sjelt är jag bestämd i mina åsigter Jag vill stanna hemma, och hvad blir följden? — jo, att ni allesammans äro emot ig!t På detta sätt, halfhögt knotande för sig sjelf, gick han utför trappan och det var sista gången söm ji såg honom. Detta var allt hvad som tilldrog sig emel lan oss. Om han ger er någon annan berättelse derom, så är den osann. Han gjor de intet försök att återkomma. En timms sednare kom hans far ensam för att sägu farväl. Han träffade miss Garth och mig. men ej Magdalen, cch han underrättade oss alt han tänkte taga nödiga mått och steg ör att med er tillhjelp hafva ett vaksamt öga på sin son i London och tillse att han ordentligt kommer ombord, då fartyget är färdigt att afgå. Hans besök var kort och alskedet sorgligt. Afven mr Clare var ned stämd, ehuru han bjöd till att dölja det. Vi hade endast två timmar qvar, sedan mr Clare lemnat oss, innan vi skulle resa. Jog gick åter in till Magdalen, och fam enne lugnare och bättre, ehuru förfärlig :ek och kraftlös, och som jag tyckte mi tinna, qvald af tankar, som bon ej kund: örmå sig att meddela. Hon ville ej di säga mig något — höonähar icke heller s: dan gjort det — af hvad som hade tilldr: git sig mellan henne och Frencis Clare. DD: jag talade om-honom med missnöje, hvilke jag måste känna emot den man, som bedröfvade och plågade henne, då hon ju af honom borde hatva erfarit all den -upjmuntran och tröst, som hade varit möjligt,