Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 3

till, min ursäkt att mitt hjerta är fullt af detta minne, och hvad mitt hjerta icke känner, det kan min hand icke skrifva. Vi hafva varit så kort tid ännu i vr nya bostad att jag icke har något vidare att säga er än att miss Garths syster hear tagit emot oss med den innerligaste vänlighet. Hon lemnar oss af grannlagenhet för oss sjelfva, till dess att vi Ingnare än nu kunna tänka på vår framtid och uppgöra planer för vår utkomst. Detta hus är så stort och belägenheten af våra rum är så väl vald att jag knappt skulle tro — såvida jag ej ibland hörde de yngsta flickorna skratta i trädgården — att vi bo i en stor skola. Miss Garth och min syster sända de hjertligaste helsningar till er, bäste mr Pendril! och jag är alltid er tacksamma Norah Vanstone.? Från miss Garth till mr Pendril. Westmoreland House, Kensington oden 23 September 1846. tBäste sir! — Jag skrifver dessa rader vid en sådan tröstlös sinnesstämning, som inga ord kunna skildra. Magdalen har öfvergifvit oss! Tidigt denna morgon lemnade hon i hemlighet detta hus och sedan har hon ej synts till. Jag skulle sjelf vilja komma och tala vid er, men jag vågar ej lemna Norah ensam. Jag måste försöka att beherrska mig; jag måste bjuda till att skrifva. Ingenating tilldrog sig i går, som kunde förbereda mig eller Norah på denha sista — jag hade nästan sacdt denna den vär sta af alla våra sorger. Den enda förändring vi båda varseblefvo hos den olyck liga flickan var till förbättring, då vi ssildes åt för natten. Hon kysste mig, hvilket hon icke brukade göra onder den sednaste tiden, och då hon omfamnade Norah brast hon i råt. Vi anade så litet verkliga förhållanet, att vi ansågo dessa uttryck af återväckt ömhet och kärlek som ett löfte om att allt åter skulle blifva bättre för framtiden.