Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 2

gården som jag sökte med mina blickar — och en sådan ödslig tystnad att mina egna steg, dåjag gick öfver golfvet, nästan skrämde mig. Jag försökte att lägga mig och sofva, men känslan af öfvergifvenhet kom åter och betog mig modet. Ni kan hafva skäl att tycka mig vid tjugosex år vara gammal nog för alt böra beherrska mig bättre. Jag vet sjell knappt hur det gick till, men jag swög mig in till Magdalen, alldeles som jag brukade göra det för många år sedan, då vi voro barn. Hon låg icke — hon satt vid sitt skrifbord, försjupken i tankar. Jag sade att jag önskade få vara innne hos henne denna sista natt; hon kysste mig, bad mig gå till hvila och lofvade att snart komma efter. Jag kände mig något lugnare och somnade. Det var ljus dager då jag uppvaknade — och det första jag fick se var Magdalen, som ännu satt rar på sin plats, fördjupad i sina tankar. on hade ej legat, ej sotvii på hela natten. Jag skall sofva då vi hafva lemnat Combe-Raven4, sade hon. Det blir bättre med mig då allt är förbi och jag har tagit afsked af Frank.4 Hon höll i sin hand vår fars testamente samt det bref han skref till er; och då hon hade sagt ofvannämnda ord, gaf hon miz testamentet och brefyet.: Jag var äldst, sade hon, och dessa dyrbara min nen borde förblifva i min vård. Jag föreslog henne att vi skulle dela dem, men hon skakade på hufvudet. Jag har skrifvit al för mig sjelf, svarade hon, allt hvad han säger om oss i testamentet och äfvenså hvac han säger i sitt bref. Under det hon sade delta, visade hon mig en liten påse af hvit! siden, som hon hade sytt under natten och i hvilken hon lagt afskrifterna, för att all tid hafva dem med sig. Detta, fortfor hon säger mig i hans egna ord hvad hans sista vilja för oss var; och det är allt hvad jag för framtiden behöfver. , CDetta allt är visserligen obetydlighet: och jag ärZnästan förvånad öfver mig sjel. som ej blygs för att trötta er dermed. Men