Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 2

hjerta lilla! Och vid hvarje utrop sänkte sig piskan med förfärlig kraft och verkan. Klockan 1 på eftermiddagen, andra dagen efter det vi lemnade landsvägen, fingo vi målet för vår resa i sigte nere vid sluttningen af ett långt berg. Vi måste stiga ur. Sluttningen var mycket brant och såg högst vådlig ut; för första gången höll jamschiken stilla, innan han satte i gåvg utför. Jag gick framåt för att rekognoscera; på ömse sidor om oss låg en tät och mörk skog af ek, björk och furu; den stig vi följt ett stycke hode tydligen blifvit sprängd genom berget 1 Y, (eng.) mil. Långt ned i dalen låg en betydlig mängd af någonting som min betjent Harry trodde vara torfhögar. Det var kojor. Jag kunde äfven se kupolen på en kyrka, skorstenen på en fabrik samt på en angränsande höjd en temligen repäterlig herrgård. Huru vi skulle komma ned dit var en gåta; marken var hal af is, backen lång och brant och hästarne nästan alldeles uttröttade, ty det sista spannet hade gått tjugo eng. mil. Om våra kuskar begåfvo sig utföre med vanligt skrammel och dån (vi hade icke några hämskor) kunde utgången bli olycklig. Jamschikerna beslöto sig ändock snart för att försöka det gamla sättet, och jag kunde ej inse något bättre. De korsade sig (deras ofelbara hjelpmedel) och fattade tömmarne för att sätta i gång, då en röst ropade från skogen till venster: Håll, håll! Viljen I bryta nackarne at er, edra gölningar? . Jag hörde genast af det sätt, hvarpå ryskan ultalades, att det var en engelsmans röst, och när han trängde sig fram genom buskarne och smäåskogen, som växte i kanten af den stora skogen, vederlade hans utseende icke hans uttal. Han var kort, fet och rödblommig, klädd i en pelsrock, långa stöflar och skinnmössa; han bar en dubbelbössa och åtföljdes af en karl i samma drägt som han sjelf, men yngre, längre och starkare. Två stora, raggiga, gräddfärgade varghundar följde denne sednare, som bar en dubbelbössa och hade en lång knif i en skida i bältet. Under det den ene hemtade andan, sedan han grälat på jamschikerna för det de ville galoppera utför branten, kom den andre fram till mig och yttrade, efter att mycket noga ha betraktat oss, på ren skottsk dialekt: Jag tycker, men kanske misstar jag mig, att I sen ut alt vara vära landsmän — jag menar engelsmän? Jag erkände det ärofulla anförvandtskapet och sade: tJag ernar mig till en by, som heter Evanofsky, och en person, som heter grefve Pomerin; kan ni hjelpa en landsman tillrätta härmed? Ja bevars; byn är jast den, som ligger der nere i dalen, och mannen är ej långt borta. Ursäkta att jag frågar, om ni är den han väntar från Petersburg. Om så är, skall det fägna honom att få se er, men för ögonblicket är det omöjligt att få tala med honom. Vi äro ute på jagt, såsom ni ser, och Pomerin är på sin post, såsom vi voro, då I kommen mellan oss och vår skottlinie. cHerre Gud! utbrast jag hastigt, befinna vi oss mellan villebrådet och bössorna?4 Det är precist den position vi allesammans ha den äran att i denna stund inneha, och om en balf timma härefter torde det ej bli så alldeles angenämt, men ännu äro vi, såsom jag tror, säkra, undantagandes för något kringirrande vilddjur. Ifail ni och den andre gentlemannen skulle vilja deltaga i jagten, skulle jag råda er att skicka åkdonen och sakerna förut till Pomerins; de skola bli hjerligt mottagna och jag skall skicka en eskort med dem. Sedan jag samtyckt härtill, sade han till sin vän: Pins, hvissla åt din drummel till dräng, Dugal! Mr Pins satte en pipa till munnen och frambragte en gäll hvissling, och ur skogen dök fram en figur, som icke var en oäfven representant af den bekante Dugal i Rob Roy. Han hade krokiga ben, ett tjockt och tofvigt rödt hår hängde ned öfver ansigtet på honom, och han var klädd ien yllerock som blott räckte till knäna, vargskinnsmössa och stora stöflar, mycket för stora åt honom, och en yxa med kort skaft var instucken i bältet. Mr Saunderson hade gjort något tecken, som jag ej märkte, hvilket kallade hans betjent, en karl af samma skrot, till stället. Sedan de båda betjenierna mottagit sina order, började de att bromsa hjulen. Inom några minuter voro ett par unga träd nedhuggna och, sedan de blifvit attagna till passande längd, instuckos de mellan ekrararne genom bakhjulen. Sedan en hämsko på detta sätt blifvit anbragt, satte de båda Dugalarne, den stora och den lilla, sig upp bredvid kuskarne, men Harry och jag stannade qvar med ammunitionen, bössorna och pistolerna, och nu började vagnarre glida utför berget på ett ganska komfortabelt sätt. Med jägarne. ; Jag hade ofta hört talas om jagter i det inre landet och det gladde mig att få deltäga i en sådan, eburu jag var trött. Metoden har något slägttycke med rådjursjagten fordomdags i de skottska högländerna. OR sn 002 Es EST EAA EST FAR sedan jag fått veta er långvariga och för