Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 2

Må ingen föreställa sig, att han vet hvad; det vill säga att resa i Ryssland, om ban ! blott besökt Moskwa och Petersburg och! färdats några-få hu dra werst på någon af de få väl underhållna stråkvägarna. Vidt omkring dessa lioger å ömse sidor detta ofant liga lands inre lif, och för att få se det,! måste raan tränga fram genom skogar af sjuttio (engelska) mils längd, skaka öfver våg; formiga upphöjningar i eit oändligt, ofruk bart och föga odladt land och säga farväl! åt hvarje spår af makadamisering. Hvad i mig beträffar, så skedde afvikningen från stora vägen ieke på någon angifven punkt. Ingen vägvisarestolpe pekade ut vägen, in-:; gen väg ledde dit. Jag skall resa till Evarofsky. tGodt, svarade jamschiken, detta är vär; gen dit.t Hvar? Jag ser ingen väg.4 Nej visst! men jag skall söka upp en.4 Och med dessa ord vände han hästarnes hufvuden i rät vinkel mot den raka, breda landsvägen, på hvilken vi befunno oss, klatschade med piskan, hojtade och lyckades få oss öfver ett djupt, bredt dike in på, såsom det föreföll mig, en oändlig, ovägad sträcka af plöjd och oplöjd mark; några träd, busksnår, hägnader, posthus eller stugor funnos ej, för att utmärka vägen, så långt ögat nådde. Frosten färgade slätten hvit, och vintersolen kastade sitt kalla skimmer öfver de långa och smala vågformiga upphöjningarna i marken, så att landets yta glittrade som vatten. Vi kunde knappt tro annat, än att vi gåfvo oss ut i ett spårlöst träsk, utan kompass, styrman eller sjökort. Den oer farne skall alltid med saknad taga afsked af den banade vägen såsom af en gammal vän och betrakta den ovägade marken med dystra aningar om ohyggliga björnar, vargar, diken, bråddjup och snöstormar. Jag bekänner att det var med någon saknad jag förlorade den svartoch hvitrandiga milstolpen ur sigte. Förut hade vi rest med dessa milstolpar och telegrafirådarne oupphörligt till höger och venster om oss såsom stumma vänner och följeslagare. Vi kunde läsa antalet verst på hvarje milstolpe, när vi ej hade någonting annat att göra, och vi kunde föreställa oss, huru de menskliga budskapen ilade fram och åter på tråderne; men nu ha dessa gått långt söder ut, hållande de resande sällskap på den goda, breda väg som för till Odessa. För vår del voro vi öfver diket och på väg öfver slätterna. Förändringen var plötslig och fullständig; men alla förändringar äro plötsliga och fullständiga i Ryssland. Sommaren försvinner på en dag, och vintern kommer. Man kan fara öfver en elf i båt på qvällen och gå tillbaka på isen morgonen derpå. Fönster och dörrar stå vidöppna om sommaren för alt släppa in en flägt af sval luft, -men om vintern utestänges kölden med dubbla fönster, tredubbla dörrar och eldade ugnar. På samma sätt är det med klädseln; linnesommarkläderna kastas å sido på en enda dag. och pelsarnes välde begynner. Alla slags åkdon ha bjul under sig den ena dagen, men det faller snö om natten, och alla hjulen försvinna, på morgonen ser man endast slädar. Öfvergångarna från klass till klass äro af samma beskaffenhet. Den ena klassen består af ståndspersoner och baroner; den nästa af muschiks, lifegna bönder, som lefva af groft bröd och salt med surkål och hvitlök till, och hvilka äro klädda i smutsig ns polsat i stället för hermelin, sobel och fint li inne. Från Kronstadt reser man på ångbåt till Petersburg den ena veckan: den nästa färdas den resande öfver sammr vatten med tre hästar framför sig. Folket brukar gå ur ett varmt bad och kasta sig i en vak I isen; man lemnar ett rum, som är uppeldadt till 70 eller 80 grader och följe: en likprocession i sex (eng.) mil med obetäckt hutvud i en köld af 25 grader under noll ; man fastar i sju veckor på kål och lök och frossar derefter på några timma: sig sjuk, får kolera och dör. Sjukdomarn: äro vanligen hastiga och ha olycklig utgång — i dag frisk, i morgon död. Mer än tvö tredjedelar af dem, som få kolera, dö. Qvinnorna äro behagliga, groflemmade och git: tasvuxna vid fjorton är; de äro skrumpnu och skrynkliga vid trettio. Despotismen gå: till ytterlighet utan uppsigt, religionen utar moralitet, handeln utan heder. Det finnes omätligt med land utan odling. Det finne: ypperliga lagar, men klen rättvisa. Någrs af dessa kontraster hålla nu på att mildrus genom Alexander II:s kloka, framåtskridande politik. Först då jag lemnat de banade vägarne. erfor jag hvad jamschiker och hästar förmå. Om vårt mod och vårt förtroende sjönko er smula och vi knappt vågade andas, då vagnei rasslade fram i de djupa bjulspåren, gic. på ett hjul utmed kanten af en brant sluttnin; i fyrtiofem graders vinkel eller med bulle: och brak hasade ned i en grop, för att mec det mest förtviflade användande af piskar åter dragas upp derur, kan man ej derför klandra kuskarne; de tycktes njuta af atfå lemna den enförmiga vägen, och deras lynne tycktes lifvas af hvarje nytt hinder. De Hade nu fått tillfälle att begagna sin körBO EV