Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 2

på bordet. Några af mina bref hade Magdalen fått bland sina och några af hennes hade jag. Bland dessa sednare fann jag eit kort, som blifvit henne lemnadt af en aktör, hvilken hade åtagit sig anordnandet af ett societetsspektakel, hvari äfven hon tog del. Mannen hade lemnat henne detta kort, innehållande hans namn och adress, i den tro att hon skulle blifva bjuden Jå många flera nöjen af detta slag, och i det hopp att hon då kunde vilja rekommendera honom som direktör vid dylika tillfällen. Jag anför dessa värdelösa detaljer endast till bevis af hur litet ett sådant kort var förtjent af att gömmas af personer i vår belägenhet. Det var endast helt naturligt att jag kastade det bortåt bordet med afsigt att det skulle falla på golfvet. Det stannade emellertid af en händelse alldeles bredvid Magdalen, der hon satt. Hon tog upp det, såg på det och förklarade i detsamma, att hon ej för hela verlden-skulle velat förlora denna småsak, som ju ändå var så fullkomligt oduglig. Hon var nästan ond på mig, som hade Kastat bort det — nästan ond på miss Garth, som frågade hvad i all verlden hon skulle göra med det. Kan man behöfva ett tydligare bevis än detta, att våra olyckor — som hafva fallit så mycket tyngre på henne än på mig — hafva a!ldeles bringat henne ur jemnvigt och gjort henne oförmögen att rätt bedöma saken. Ej böra väl hennes ord och blickar få vittna emot henne, då hon icke är nog lugn för att kunna använda sitt naturligt goda omdöme, då hon visar en så barnslig och oförnuftig retlighet rörande en sak, som ej är af den ringaste vigt. Då klockan blef elfva eller något sednare, gingo vi upp på våra rum för att söka litet hvila. Jag drog upp gardinen och såg ut. OO, hvad den var grym denna sista natt!... ingen måne, inga stjernor — ett så djupt mörker, att jag ej kunde skönja något enda af de dyrbara, välbekanta föremålen i träd