Aftonbladet – 6 augusti 1862, sida 3

går — förargligt att omtala — avancement efter tur och anciennetet, och inom den graden gå ju de der hederliga kaptenerna med sina stora magar i vägen. Huru då blifva utaf med dessa förargelseväckande isterbukar? Jo, gif dem helt simpelt afsked vid 45 års ålder eller ock (ännu bättre!) gif dem mycket unga majorer, som — sjelfva ridande — köra dem att med lätthet springa i backar och berg och öfver gärdesgårdar till dess de stupa eller utledsnade lemna en tjenst, der de så hyggligt behandlas, efter att åt den hafva — för btet nog — uppoffrat de bästa tiotalen af sitt lif, hela sin mannakraft! Man finner af detta anförda, att vår älskare älskar icke allenast ordning och disciplin, utan mycket annat också, deribland: hastigt avancement, mycket unga majoren m. m.. Då han älskar så mycket, torde väl ock — helt kristligt att tala — mycket varda honom förlåtet, kanske till oth med hans i sanning okristliga hat till stora RR enkannerligen sådana hos de der hederliga kaptenerna. Undras må väl hvar den gode junkern sett alla dessa stora kaptensmagar; men iden, blifven fix hos honom, har påtagligen ådragit honom ett slags delirium, under nvars anfäktelser han har visioner, d. v. 8. tror sig öfverallt se stora magar, och dessa dertill i YI mångfaldigade, fastän de i verkligheven icke förefinnas, åtminstone blott som sällsynta undantag. . Vi, som äfven tilltro oss temligen säkert känna förhållandena inom armåen, hafva i motsats till älskaren funnit hufvudorsaken till förhanden varande nedslående stämning inom armån vara: icke ett för långsamt avancement, men deremot tt fullkomligt oregelbundet avancement, en följd af ott befordringssystem, som, tillämpadt utan all princip, konseqvens och reson tjelfva saken är så ssvensk, att vi om den helst begagna dertill sassande frimmande ord), framkallat en massa af ycksökare, hvilka, endast tillbedjande det öfver allt annat älskade egna jaget, Db gagna hvarje medel att, till förfång för redliga och dugliga män, stjäla steg på lyckans trappa, och hvilka just härigenom totalt dödat allt kemratskap, all kåranda inom armen. Se der! verkliga orsaken till den liklukt, som går igenom svenska soldatlifvet i våra dagar! Utan ordning och disciplin är ingen duglig armå tänkbar; men ock, utan inbördes högaktning, förtroende och tillgifvenhet (d. v. s. kamratskap och kåranda!), är ingen verkli söplin tänkbar. Kommentarierna göra sig sjelfva. ända borde vi med speciella exempel bevisa denna befordringssystemet ådömda stora brist och skuld. Dessa exempel äro emellertid så talrika och inom armån åtminstone allmänt kända, att vi anse hvarken ntrymmet tillåta eller behofvet påkalla att dem här uppräkna. Starka anledningar förefinnas dessutom att åtskilliga fasaner samlat dessa exempel, och att de troigen snart nog i tryck framträda inför den större allmänheten, hvilken då i sanning skall häpna öfver att finna sådant möjligt inom ett s. k. lagbundet samhälle. Vi vilja derföre nu endast 1 några allmännare drag meddela huru det med fuli befogenhet klandrade Vg VG systemet inom armån verkat till ondo. De löäsare, som ej närmare känna eller tänkt sig in i dessa förhållanden och möjligen tro att i detta vårt meddelande förefinnes osannfärdighet, öfver: drift och användande af alltför mörka färger, uppmana vi att vända sig till hvilken som helst applyst och rättskaffens medlem af vår aärmå med den frågan: Är detta sannt? Och vi äro fullt förvissade att derpå alltid skall som svar följa ett starkt betonadt Ja! SäÄlskaren anser som sagdt det sover avancementet vara orsaken till den dåliga andan inom armån, och att detta åter härleder si hufvudsakligen ifrån regementschefernas liknijdhet; han vill således i första hand göra dessa chefer till fsyndabockar. Utan att närmareinlåta oss i bedömande af nuvarande chefers duglighet och nit, fordrar i alla fall billigheten ati förklara det vara alldeles Omöjligt för regementscheferna, under nuvarande befordringssystem, att ansvara för sina kårer, detvare sig i afseende tjenstbarhet eller conduite. Skall chefen inr konungen, armens högste befälhafvare, ansvara för sitt regemente, måste han ock oef:ergiflien sjelf få utse sina majorer, eljest kan han det ej. får han detta då, eller huru tillgår med den saken oftast nu för tiden? Jo, dermed tillgår så, att regementschefen föreslår till major den af Ag kaptener, hvilken han känner dertill vara skicklig och passande samt till hvil kens redbarhet han har fullt förtroende och för hvars person han som gammal kamrat hyser tillgifvenhet. Men, genom generalbefälhafvarens intriger eller någon ännu högre auktoritets nyck skickas till honom såsom major en helt främmande person, för hvilken han ofta ej kan hysa vanlig aktning, aldrig förtroende och tillgifvenhet. Armen har för icke Jängesedan förlorat tvenne af sina utmärktace chefer till följd at sådant; alldenstund de icke kunde smälta en sådan behandling, utan genast begärde afsked. Andra chefer, t. ex. sådana som sjelfva hop pat, hafva tagit emot sparken — ödmjuka och tysta. Andra åter, utan enskild förmögenhet. utan att hafva uppnått pensionsåren och med hänsyn till sma familjers utkomst, hafva nödgats underkasta sig misshandlingen; men derat sjelfförtroende, anseende och kraft hafva derigenom obhjelpligt sönderbrutits. — En sålunda befordrad major åter har, oaktadt hela sin inbilskhet, dock inom sig måst erkänna att ibland regementets kaptener de flesta äro med honom fullt jemngoda, en och annan houom vida öfverlägsen. icke allenast i tjensteår och meriter, utan äfver i kunskaper, erfarenhet, kraft och verklig duglighet. Åf chefen betraktad med misstroende, af kaptenerna med förakt, känner han sig i er mycket generad ställning, huru morsk han är visar sig. . Det enda, som kan härutinnan åstadkomma ändring, är att både chefen och kaptenerna — stryka på fotens. Majoren söker di skaffa sig medhållare ibland de yngre, hvilke ofta nog inom sig hysa en och annan, fallen för lycksökeri; denne kurtiseras och kittlas då opj tilldess han börjar brumma missnöje öfver lång samt avancement, kritisera allt hvad förmär göra och icke göra, förespegla kamraterna behof vet af en förändring, som hos dessa åter — mer tillhjelp af egennyttans demon — antager de villande skepnaden af nytta för regementets 0. 8. v. Alltnog, sålunda äro inom kåren lös släppta: intriger, ER misstroende, ja ett — allas-krig emot alla. Att sedan tala om kår anda och chefens ansvar blir ju bara — mun väder! En regementschef bör hafva stort och sträng ansvar; men i samma mån makt och anseende 4 JOSE ONES OSSE ROTSEE SEE en utarmad stackare till Frank och draga honom med mig i elände. Hon steg hastigt upp, gick några steg framåt mr Clare EA AR a 2