Aftonbladet – 31 juli 1862, sida 2

TES VMA BAPPIU SVANEN AIDJSAEAR -FESASAGESSR TE pe herregårdarnes osttryckerier. — Pastor Fernley från Norge omtalade hvad som i detta atseende blifvit. gjordt i hans. hemland, der i uppgifna orter äfvenledes bymejerier blifvit inrättade. Hr Fernley hade sig icke bekant om de drifvits med förtel eller förlust, men sntog det förra på den grund att de redan egt bestånd i 5 eller 6 år. På ttt annat ställe hade ett sådant mejeri anlagts på aktier och befolkningen åtagit sig förligtelse att lemna ett visst qvantum mjölk. essutom hade schweizare, som införskrifvits för att meddela undervisning i mejerihandteringen, etablerat sig för egen räkning för yrkets utöfvande, samt slutligen bolag bildats för inrättande af mejerier på sätervallarne. — Baron Funck förmälde att försök, gjorda i Östergötland att få bymejerier i gång, ej krönts med framgång, och man fick ånyo höra en antydan om att felet låg hos lagstiftningen, som ej sörjt för en konstlad prisstegring på ladugårdsprodukter. — Jägmästaren Sandahl uppgaf äfvenledes att i Jönköpiogs län hade, oaktadt utfästade premier, ingen anwält sig till bymejeriers anläggande. — Hr Stephani hade samma erfarenhet att omförmäla från Westmanland, men torde ha kommit sanna och verkliga förhållandet närmast då hån såsom väsentliga orsaken dertill supponerade den ringa kännedom i mejerikandteringen -som förefuunes. — Landtmätaren Forssman hade åter att från Södra Kalmar län omtala huruledes en bonde på egen hand inrättat ett mejeri, tagande exempel af en större egendom i grannskapet, varande, i talarens tanka, exemplet den bäste läromästaren i detta som i så många andra fall. För närvarande hölle bolag på att bildas för enahanda ändamål och man hyste de bästa förhoppningar att saken skulle gå framåt. Dessa upplysningar ansågos utgöra svar på frågan och ingen särskild resolution antogs. Den sista af de denna sektion förelagda frågorna var denna: Har man fästat det afseende på landets svinafvel, som densamma förtjenar, och bör den ej kunna komma till bättre utveckling? Grefve E.. Sparre, frih. Funck, professor Arrhenius och andtmötaren Forssman omförmälde hvar och en från sin ort fördelaktiga resultater af hållandet af engelsk race, som hastigt utvecklade sig. Det beklagades emellertid särdeles af rektor Henschen och professor Arrhenius att allmogen i afseende på svinkreaturen dref svältsystemet till sin höjd, i det den af missförstånd om sitt eget intresse släppte ut svinen att föda sig sjelfva så godt de kunna, ett förfaringssätt, som kunde gå för sig der man hade tillgång på ollon eller lingon, men som annorstädes vore grol misshushållning. Sektionens arbeten afslötos med en tacksägelse till deltagarne af grefve Sparre, som derpå komplimenterades i de närvarandes vägnar af professor Arrhenius. sektionen för skogshushållning och binäringar presiderade professor Arrhenius. Den första af de sektionen förelagda frågorna lydde sålunda: Hafva de vid föregående landtbruksmöten uttalade åsigter rörande hushållningen med landets skogar samt behofvet af en ny skogslagstiftning fortfarande af dagliga erfarenheten blifvit besannade och i sådant fall hvilka åtgärder kunna anses företrädesvis böra tillstyrkas för främjandet af en ändamålsenlig skogshushållning? Frågan, hvilken, såsom man ser, är ganska omfattande, föranledde en mycket lifvad debatt, och några repliker utbytta mellan grefve E. Sparre och magister H:dlund antogo till och med en viss skärpa. Den förre ifrade, under bifullsyttringar från flertalet af de närvarande deltagarne i mötet, för en förändring ilagstiftningen om skogsåverkan, så att denna skulle komma att af lagen betecknas och bestraffas såsom stöld. Hr Hedland åter trodde att det allmänna tänkesättet i landet ännu icke vore moget för ett sådant steg och befarade de betänkligaste följder deraf om lagstiftningen skulle gå det allmänna tänkesättet och de hos folket rådande rättsbegreppen alltför mycket i förväg; medgifvande hr Hedlund visserligen att för åtskilliga delar af landet en sådan lagstiftning kunde vara lämplig, men att för andra trakter åter den ingalunda ännu kunde utan våda införas, hvarföre och då man ej kunde hafva olika kriminallagar för olika delar ar landet han ansåg att det tillsvidare borde stadna vid förhöjda böter, såsom af skogsstyrelsen blifvit föreslaget. Flere andra talare uppträdde emellertid för att biträda den af grefve Sparre förfäktade meningen, I fråga om medlen att förekomma skogarnes utödande och förebygga de för hela landets odling och beboelighet hotande följderna af den skogsförödelse, som nu på många ställen pägår, och hvilka i bjerta färger skildrades isynnerhet af professor T Arrhenius, visste man egentligen ej att föreslå någon bättre utväg än föreläggande för enskilde att så vårda sin skog att afverkad skogsmark blef inom tio år åter skogbärande. . Det yttrades visserligen tvifvel huruvida ett sådant stadgande skulle låta sig praktiskt tillämpas och huru man ville ställa till med kuntrollen å dess efterlefnad. Den egentlige motionären för detta förslag, prof. Arrhenius, hoppades likväl att det skulle låta sig göra om kommunerna toge kontrollen om hand. Derjemte diskuterades om de hinder och svårigheter, som mötte vid skogsför sina barn, efter hans död blefve dem bekant. Ingen lag kan beröfva hans döttrar denna arfslott af ånger och kärlek. Jag lemnar både testamentet och brelvet till er hjelp — jag öfverlemnar dem i er väård.?