Aftonbladet – 30 juli 1862, sida 2

Deras möte denna afton afgjorde deras framtida öde, sedan de hade återsett hvar andra flera gånger; sedan bekännelsen om kärlek hade undfallit hennes läppar, tog han det parti (af ren oerfarenhet och utan beräkving), som var farligast för dem båda. Hans redlighet, hans hederskänsla förbjödo honom att bedraga henne; han öppnade sitt hjerta för henne och sade henne allt. Hon var en ädelsinnad, varmhjertad varelse; hon hade inga band inom hemmet, som voro starka nog för att hålla henne tillbaka; hon var honom outsägligt by RE och han hade vädjat till hennes medlidande, denna känsla, som till evig ära för qvinnan hon har svårast att emotstå. Hon såg och såg rätt att hon ensam stod emellan honom och förderfvet. Den sista möjligheten af hans räddning hvilade på hennes beslut. Hon fattade sitt beslut och räddade honom. Missförstå mig ejj var god och tro icke alt jag lättsinnigt bedömmer den vigtiga samhällsfråga som min berättelse tvingar mig att vidröra. Jag vill icke försvara hennes minne med några falska förnuftsslut; jag vill endast tala sanning. Det är sanning att hon räddade honom från vansinniga utsväfningar, som annars i förtid måste hafva slutat hans lif. Det är sanning att hon återgaf honom möjlighet af det lyckliga hemlif som ni minnes med saknad, som han höll i så tacksamt minne, att han gjorde henne till sin lagliga hustru isfamma stund som han blef fri. Låt sträng moral påstå hvad som äfven är dess rätt och fördömma hennes ungdomsfel. Jag har i sanning illa läst mitt Nya testamente, om kristig barmhertighet icke skulle mildra den härda domen öfver henne — om kristlig kärek ej skulle finna en försoning för hvad hon