Aftonbladet – 30 juli 1862, sida 2

Från vestkusten. (Bref till Aftonbladet.) Marstrand den 25 Juli. Icke många ställen kunna se ödsligare, ogästvänligare ut, då man nalkas dem, än Marstrandsön. Sedd från sjösidan skiljer den sig irån de omgifvande, alldeles kala klipporna endast genom fästet, som kröner bergspetsen, och hvilket åter bär på sin hjessa denna fyr, med hvars tändandei förra århundradet en bland Marstrands förnämsta inkomstkällor, bergningen (och kanske någon gång plundringen) af vrak utsinade. Man berättar från denna tid, att en stor firma, som lefvat på vrak4 och gjort sig en ansenlig förmögenhet på denna rörelse, genast bröt upp från platsen så snart fyren tändes, klart förutseende att den gyllene ti den dermed var för alltid förbi. Men om första anblicken af ön är föga inbjudande, så blir främlingens öfverraskning så mycket större då han bakom denna skrofliga klippa finner ett fullständigt skydd mot stormen, öch i detta skydd byggande och boende ett litet gästvänligt samhälle, som, långt ifrån att vilja föra i förderf den främling som nalkas dess strand eller rikta sig på hans lyckas skeppsbrott, tvärtom gör allt hvad i dess förmåga står för att återskänka honom helsa och krafter, om de äro brutna, och i hvad fall som helst bereda honom så mycken trefnad som möjligt. Också har Marstrand efterhand arbetat sig upp till den måhända mest eftersökta och kanske äfven mest fashionabla bland vestkustens badorter, med en freqvens af badgäster, som begränsas endast af möjligheten att herbergera dem. För ögonblicket är hvarje beboelig lägenhet uthyrd och det är hardt nära en gåta hvar en del af stadens egna invånare bo. Det lider icke minsta tvifvel att här skulle finnas ännu åtskilliga hundrade badgäster, vore det icke väl bekant längs hela kusten, att staden icke är i stånd att hysa flera och att en och annan, som på försök reser hit, får skatta sig lyck: lig att blifva öfver natten logerad på den ångbåt, som hitkommer om aftnarne och ligger öfver här till påföljande morgon. Den rer en tid bortåt sällan ha saknat hyres gäster i sina hytter och salonger. Det är gifvet att då, såsom sig bör, allting gäller hvad det kan gälla, rum och läoenheter få betalas temligen väli Marstrand. Det förefaller derföre underligt att icke företagsamheten här åvägabragt hvad som fin nes på åtskilliga utländska badorter, exempelvis Dieppe, nemligen hoteller, som hållas öppna endast under badtiden, men äro