Aftonbladet – 26 juli 1862, sida 3

LITTERATUR TID NING. fnnehåll: Nordisk universitets-tidskrift. — N. M Petersen, Historiske Fortellinger om Islendernes Frrd hjemme og ude. — Frihandelsförening ns Tidskrift. — Tegatrs arbeten i ny tysk öfversättning af E. Lobedanz. — Ett omdöme om Oeblenschläger i England. Nordisk universitets-tidskrift. Sjunde årgången, fjerde häftet, utgifvet af J. Hellstenius. Upsala 1862. Turen att utgifva tidskriften har denna gång varit hos Upsala, och det har med ganska mycken heder gått ifrån uppdraget. Vi finna der ej mindre än tre originalafhand lingar, alla förskrifvande sig från unga vetenskapsmän vid det nämnda wuniversitetet, jemte en tortsättning från sjette årgångens tredje häfte af Å. E. Erikssens af: handling Om Treldom hos Skandinavernet, Den första af de tre svenska uppsatserna har till författare häftets utgifrare hr Helletenius och utgör en teckning af Gustaf III:s danska politik. Vi känna redan af de Gustavianska papperen åtskilligt om denna polluk. Den var helt och hålleti den tids anda som såg Polens delning — en flibustierpolitik. Gustaf III hade ett godt öga till Norge oeh tyckes ha föresatt sig att hvad sätt som helst rycka det till sig. Han gör förnyade försök dertill under olika perio der af sin regering, begagnarde som tilttälle dels i Norge befintligt missnöje mot Danmark, dels de förvecklingar hvaraf Danmarks bunds förvandt Ryssland är upptagen åt turkiska sidan. Han gör stora rustningar, utmärkta af spabbhet och energi, men i det ögonblick han är färdig att slå till ha konjunkturerna städse förändrat sig. De olika facerna af denna alltid felslagna politik teckaas af hr H. med klarhet och utförlighet. Karakteristiska för Gustaf äro demedel och de personer han använde för att vinna norrmännen för sig. Vägen var intrigens och underhandlarne hemliga uppviglare. Karakteristisk för Gustat är också anledningen till afbryfandet af de sista underhandlingarne mellan honom och norrmännen 1790. Norrmännen hade nemligen i en i Gustats ögon betänklig grad blifvit smittade af den året förut började franska revolutionens idger, och den svenske konungen kände alls ingen böjelse att förhjelpa dem från Danmarks ok, utan att vara fullt säker på att få dem under sitt eget. ?Så slutade, säger förf., dessa sista försök. Hvad den gamla europeiska eröfringspolitiken ej mäktat utföra var förbehållet åt gryningen af den dag som främst bland sina politiska läror sätter den om folxens rättighet att sjelf bestämma öfver sina öden.tt Derefter följer i ordningen en litteraturhistorisk skizz öfver Rabelais af hr Th. Hagberg. Rabelais är som bekant jemte Cervantes den förnämste af dessa satiriker som i början af det 16:e årbundradet gjorde medeltiden med sitt riddareoch munkväsende till föremål för en ironisk behandling. Författaren Mpasdsar betydelsen och nödvändigheten af denna negativa Kp hos denna stora litterära epok och ingår efter. en lefnadsteckning at Rabelais i en jemförelse mellan Don Quixote och Rabelais Gargantua samt framhåller den stora väsentliga skilnad som med all likhet föröfrigt råder mellan dessa båda ironiens mästerstycken. Slutligen har hr CO. T. Odhner till häftet bidragit med en uppsats Om den nyaste Macchiavelli-lilteraturen som vittnar om förtrolig bekantskap med ämnet. Förf. uppträder här mera såsom refererande och kritiserande än egentligen sjelf framställande någon ny åsigt till lösning af det bland historiska och politiska skrifställare så mycket omtvistade problemet: Hvad var Macchiavellis syfte med de i hans Principet framställda lärorna? . Denna fråga har besverats mycket olika. Medan en del, isynnerhet äldre författare, uti ?Fursten? sett ett öppet predikande af envåldsläror, ha deremot andra, som q kunnat glömma ait Macchiavelli under hela sitt lif gjorde sig känd som en trogen anhängare af den republikanska statsformen och et varm fosterlandsvän, uppkastat den hypotesen att han med 7II Principe? afeett att i en tafla af bitter och mördande ironi teckna den vePR rr absolutism som alltmera inbröt öfver Italien och för hvilken hans egen fädernestad Florens nyss fallit ett offer. Haltfösheten af dessa båda åsigter är längesedan ådagalagd genom hänvisande till Macchiavellis öfriga skrifter, i hvilka alldeles samma moraliska indifferentism förekommer parad med de uppböjdaste åsigter för öfrigt. Detta visades redan för nära fyratio år af Macaulay i en mästerlig af honom till Edinburg Review lemnad anmälan af en nyutkomraen upplaga af Macchiavellis skritter. Han u eufker der nemligen en tablå af Itåiiens tillstånd vid denna tid ej mindre i moraliskt än politiskt hänseende, och visar huru aationalkarakteren i en stor del af balfön — han säger ej öfverallt — i följd af en mängd samyerkande orsaker fått denna pregel al sedlig indifferentism, som afspeglar sig i alla Maecchiavellis skrifter. Detta är ock alldeles semma resultat, hvartill de nyaste Macchiavelliskribenterna, en Mohl, Zambelli och Vorländer kommit, ehuru de i några detal: jer skilja sig från honom och hvarandra ock Z., såsom 0s3 synes med orätt, förebrår honom historiska misstag. Vi känna ej dessa författares arbeten annat än af hr Ö:s re dogörelse, men så mycket vi deraf kunnat se är Macauleays förklaring i osökt enkelhet gas Mine ån Te FA ret Å Fs npsbg TRR