Aftonbladet – 26 juli 1862, sida 3

Med dessa ord slutade brefvet. Miss Garth läste igenom det två gånger. Då hon för andra gången gjorge det, fick den begäran som juristen nu framställde ett för henne sjelf outredt samband med de ord som hade undfallit mr Clare vid afskedet den föregående dagen. Här var något annat, vigtige intresse, ifråga, kändtaf mr Pendril och mr Clare, utom det förnämsta och vigtigaste intresset af mrs Vanstones räddning. Hvem rörde det väl? Döttrarna? Voro de hotade af någon ny olycka, som deras mors namnteckning kunde afvända? Hvad betydde detta? Betydde det kanske att mr Vanstone hade dött utan att förut hafva gjort sitt testamente? a Under sin nuvarande bedröfvelse och 8innesoro var miss Garth icke mäktig den skarpa omdömesgåfva som vanligtvis utmärkte henne. Hon . skyndade till mrs Vanstones yttre rum, och sedan hon hade unrerrättat läkarne om mr Pendrils egenskap af familjens juridiska rådgifvare, lem nade hon dem bans bref att läsas. Utan tvekan gålvo de alldeles enahanda svar: — Mrs Vanstones tillstånd gjorde ett sådant samtal som lagkarlen önskade till en fullkomlig omöjlighet. Om hon återhemtade sig från sin nuvarande kraftlöshet, skulle miss Gath genast blifva underrättad om denna förbättring. Till dess kunde hennes svar till mr Pendril innefattas i ett enda ord : Omöjligt. 41 sen hvilken vigt mr Pendril fäster vid detta möte? sade miss Garth. Båda läkarne insågo det. Min tankekraft är förvirrad och mattad, mina herrar, af denna ångestfulla oro. Kan någon af eder gissa hvartill hennes underskrift är af nöden eller hvad anledning kan vara tillydet;, önskade mötet? Jag har en