Aftonbladet – 26 juli 1862, sida 3

Miss Garth gick för att lyda läkarens råd. Sedan hon skriftligen meddelat mr Pendril doktorernas bestämda vägran, åtminstone tillsvidare, rörande det samtal gom han önskade erhålla, tillade hon med några få ord en berättelse om den juridiska fråga, som hon hade framställt till läkarne, och gaf på ett grannlaga sätt en vink om sin lätt begripliga längtan att blifva upplyst om anledningen till juristens begäran. Det svar hon erhöll, vari yttersta grad förbehållsamt och gef benne ingen gynnsam tenke om mr Pendril. Han bekräftade i allmänna ordalag läkarnes lagtolkning såsom alldeles riktig, förklarade sig ämha stanna der han var, i det hopp att en gynnsam förändring ekulle sätta mrs Vanstone i stånd alt emottaga honom, och slöt sitt bref utan den ringaste förklaring af sina motiver och utan ett enda ord till upplysning om huru: vida mr Vanstone hade skrifvit sitt testamente eller ej. Den märkbara försigtighet som lagkerlen hade iakttagit i silt bref gjorde ett oroande intryck på miss Garth, till dess att dagens länge yäntade tilldragelse återförde alla hennes tankar till den framför allt annat djupa oron rörande mrs Vanstone, Tidigt på aftonen anlände läkaren från London. :Han dröjde länge vid den lidande qvinnans bädd; ännu längre var han stadd i konsultation med sina yrkesbröder och återvände derefter till sjukrummet, innan miss Garth bade hunnit yttra en enda bön att få veta hans öfvertygelse. Då han för andra gången kom ut i yttre rummet, 1og han tyst en stol och satte si bredvid henne. Hon såg på honom oc det sista svaga hoppet slocknade hos henne inban han ens brde RE sin mun. Jag måste uttala den bittra sanningen,