Aftonbladet – 18 juli 1862, sida 2

kansk hetta, sönderspringandeaf upphettade lampglas och svårighet att få upp ridåen. Fag? och kusken?, som öppnade scenen, togo farväl af sitt minne i samma stund de framträdde på tiljan, lemnade halfva dialogen otalad, kommo till en lång paus, blefvo hörbart uppmanade af den osynliga direktören att gå ut, och aflägsnade sig följaktligen i hvarje hänseende blygsammare och klokare än vid sitt inträde. I nästföljande scen fick man se miss Marrable som Lydia Languish, sittande i cv behaglig ställning rätt vacker, väl klädd. och säker på hvart enda ord i sin rol, med ett ord, i besittning af alla nödiga resurser, ned undantag af sin röst. Damerna beundrade , herrarna applåderade. Ingen menniska hörde någonting, utom orden: Tala högre, misst, hviskade af samma röst som redan hade bedt Fag och ku: sken gå ut. Ett för tillfället lämpligt; dämpadt skratt höjdes af de yngre åskådarne, men (qväfdes genast af starka hahdklappningar.. Värmegraden i salongen hade nu stigit oerhördt — men den nationela känen för det passande hade ännu icke smält ort. Midt under denna opinionsyttring, hade Magdalen lugnt gjort sitt första inträde som Julia. Hon var ganska enkelt klädd, i mörka färger och utan några prydnader på håret; alla skådespelarkonstens hjelpmedel och förvandlingar (med undantag af en ganska lätt anläggning af rödt smink på kinderna) hade blifvit sparade, för att så mycket säkrare åstadkomma hennes maskering i den andra rolen, Behaget och enkelheten i hennes drägt, den lugna sjelfbeherrskning, hvarmed hon blickade fram öf ver de många nyfikna ansigten hon hade för sig, framkallade ett lågt sorl af bifall och förväntan. Hon talade — efter att