Aftonbladet – 16 juli 1862, sida 2

)en minsta bland oss kan blifva en hjelte vå den vägen. Ingen otidig klagan alltså öfver ringa vilcor, intet ängsligt fikande efter bröd på alla undra goda gåfvors bekostnad, på bekostvad at hela folkskolans framtida utveckling, ngen afund, inga oförnöjsamma blickar på lem, som anses för mindre arbete hafva nera och hafva det bättre. Lef och verka, om Walker lefvat och verkat. ftodt och väl — skall man säga — men det : icke mången gifvet ett sådant sinne, en såton kärlek, en sådan ödmjukhet som hans. Sannt.. Och derföre... såsom vi här teckt folkskolelärarens och lärarinnans pligt, 3 vi äfven teckna samtidens pligter mot dem. Vi hafva påstått, att ingen är mera förjent af hvarje enskild samhällsmedlems niiska understöd än läraren eller lärarinnan. Hvad mån gjort och gör för folkskolan på rätt sätt och i tillräckligt mått kommer nemligen hela samhället till godo. Pauperismens kräfta botas i folkskolan — åtminstone till en viss och en icke ringa grad. Alla näringar och yrken... det är i och genom folkskolan som deras första uppkomst närmast befordras. Religion, seder, medborgerlighet... det äri och genom folkskolan de skola få sin första och dermed, i de flesta fall, sin vigtigaste offentliga väckelse. Hemmet... hvem erkänner icke dess mer än verldens alla öfriga inrättningar mäktigt verkande inflytelse. Men folkskolan, eller den första allmänna skolan — ty detta är och ekall folkskolan alltmer blifva — är det till samhällsmedlem bestämda barnets offentliga uppfostringshem, stäldt vid sidan af och uppöfver föräldrahemmet, liksom staten inrymmer familjen. Hvilken bland alla samhällets inrättningar förtjenar sålunda ett allmännare deltagande; en allmännare uppoffring? Nationens förkofran och försvar, dess sjelfkänsla, dess sjelfmedvetande beror i en icke ringa mån på den anda, som lefver inom och som väckes inom folkskolan, på den riktning som undervisningen och uppfostran der erhåller, på det uppoffrande allmänna deltagande, hvarmed folkskolan omfattas. Den enskildes och det allmännas pligter mot folkskolan torde härigenom vara bestämda. Ännu tydligare framträda de, om visöka öra oss reda för den närvarande tidens och en närmaste framtidens kraf med afseende på samhällsutvecklingen. Den allra enklaste omedelbara uppfattning af denna utvecklings närvarande riktning säger oss, att folken mogna allt mer och mer till sjelfstyrelse, till ett nytt kommunallif, till institutioner, der hvar och en till-viss ålder kommen samhällsmedlem skall vara berättigad till säte och stämma. Den kan icke längre motarbetas denna rörelse utan vådor för samhällena. Arbetet måste taga ut sin rätt. Arbetet är det nya samhällets lifsprincip. Den egna förvärfvade förtjensten är dess enda ära. Man må hänga aldrig så mycket fast vid det förflutnas minnen, vid traditionen, — den allmänna utvecklingens inre lag, som i alla länder satt de djupare lagren af samhällsstocken i allt starkare rörelse, som bjudit och bjuder ljuset nedtränga till allt djupare och djupare schakter, som väcker dessa lägre regioner med: hvarje dag till allt klarare medvetande både af rättigheter och af skyldigheter — denna log måste lydas. i; en nödvändiga följden af denna åsigt, som i allt mer och mer vidgade kretsar, i allt djupare och djupare lager genomträngt och genomtränger samtiden, är en emot dessa samhällets fordringar på sig sjelft och å dess enskilda medlemmar svarande förbättrad undervisning och uppfostran. Hvarje samhälle, som icke vill blifva efter på den allmänna kulturutvecklingens bana, måste med allt större allvar, med allt större uppoffringar ställa sig dessa fordringar till efterrättelse. Hela denna mäktiga rörelse till allt rikare förkofran, som framkallar uppoffringar af hundratals millioner för bättre vägförbindelser, som framkallar dessa storartlade ansträngningar till ett allmännare sjelfförsvar — denna rörelse måste, för att icke hela samhällsutvecklingen skall från början förryckas, och disharmoni uppstå mellan samhällskrafternas verksamhet, grunda sig på en sannare fattad, på en varmare omhuldad, på en med allt större insigt i utvecklingens sammanhang bedrifven allmän undervisning och uppfostran. Vetenskap och konst äro samhällenas blomning. Men ingen växt kan blomma, om icke jordmånen är väl beredd: Ingen växt kan trifvas och blifva fast och stark till sin byggnad, om icke rotens lif tillgodoses, om icke solen får belysa hela växten. Visar sig någon aftyning i toppen, så är det derföre att det är sjukt i de lägre regionerna. Kyrka och mg religion och lärdom måste suga lifskraft i och genom det lefvande sammanhang, som genomgår hela samhällsbyggnaden, hela samhällsutvecklingen, Förbises detta, uppstår der ett svalg mellan dessa samhällets högre verkstäder och de lägre, lemnar man, i sin sjelftillräcklighet på höjderna, de lägre samhällsverkstädernas rörelser åt sig sjelfva, eller tillgodoser man dem icke tillräckligt, så skall allt sluta med en förstöring af det hela, med en kyrka, som blott rörer sig mekaniskt i yttre former, tills den slutligen faller samman öfver sig sjelf, med en lärdom, som endast rörer sig i ofruktbara grillfängerier tills den slutligen förflyktigar sigi intet, och med en anarki i samhällskrafternas spel såsom slutspelet i ett folks drama. Verlden har hiudit på ett sådant förfärligt