Aftonbladet – 16 juli 1862, sida 2

ar O. E. IT. Folkskolans uppgift och betydelse, dess förhållande till bildningens högsta verkstäder samt till folkets framtid. — Folkskolans sak i Sverge för närvarande. — Det allmänna deltagandet å ena sidan, den enskildes större eller mindre likgiltighet derför, olika under olika lokala och arbetsförhållanden. Vi inledde vår skildring i den föregående artikeln med en blick på folkskolan och folkskolelärarens ställning. Det torde icke befinnas vara olämpligt att under inflytelsen af den karakter, som framkallat vår teckning och ingjutit deri sitt ljus och sin värme, egna ännu några ord åt samma ämne. Folkskolan är en af vår tids vigtigaste, om icke till och med dess allra vigtigaste uppgift, särskildt med afseende på de samhällsförvecklingar och den nya samhällsutveckling, midt uppe i hvars oroliga rörelser vi blifvit födda och fostrade. Del beror i hög grad på folkskolan numera, sedan återgången till en uteslutande hemuppfostran blifvit allt mindre och mindre möjlig, hurudant Sverges folk skall blifva, hu: rudan hela vår framtida utveckling skall dana sig, Folkskolan är basist, sade redan Wallin och äfven Geijer,-.den store siaren, som under det sista skiftet af silt lit såg samtid och framtid i det klarare ljus, som var tidens eget. I folkskolan skall hela nationen förr eller sednare inhemta sin första undervisning, sin första uppfostran till allmän mensklig och medborgenig bildning. hafva de alla sagt, vår tids ädlaste män, och hvem skulle kunna påstå, att de icke hafva rätt, att de icke med hvarje dag befinnas hafva sett och dömt rätt och sannt? Under sådana förhållanden... hvilket vär! kan vara mera förtjent af såväl det allmännas som hvarje enskilds allvarliga omtanka än folkskolelärarens? Folkskolelären kan, äfven om han understödjes aldrig så ringa, äfven om han af en mer eller mindre likgiltig omgifning lemnas med nästan tomma händer att utföra ett af de ansvarsfullaste och mest ansträngande värf, verka oändligt mycket godt för samtid och efterverld. Må vara att han äfven kan verka oändligt mycket ondt. Folkskolan har såsom allt annat sin frånsida, sin mörka sida. Låt den uppblåsta okunnigheten, den fega oförHöjsanlisten komma upp i skolkatedern, och det uppväxande slägtet i den skolan kan blifva smittadt af samma moraliska lidande. Men vi skola icke här betrakta frånsidan a! de mörka gångarne i folkskolan3 helgedom. Låt blott folkskoleläraren drifvas till sitt yrke af religiöst sinne, af ren pligtkänsla, af verklig ödmjuk entusiasm, — och in: gen intager i samhället en i sanning ärorikare, vigtigare, nyttigare plats än Han. a ser a