Aftonbladet – 14 juli 1862, sida 3

land, så ringa ej vårt folk, så svaga ej dess kraf ter, att, om hvarje vapenför manlig arm väpnar sig till dess försvar, om hvarje manligt bröst ställer sig som dess sköld, vi ej skulle förmå att tillbakaslå äfven den mäktigaste fiende, som ville beträda vår jord; men enighet, mod och förtröstan är hvad oss dertill göres behof. Det är minnet af den misströstan, den modlöshet, den försagdhet, som måhända lika mycket som fiendens makt vid föregående tillfällen af motgångar beredt hans framgång; det är historiens erinran derom, att om 1719 landets söner väpnat sig till dess försvar, så skulle ryska galejor icke Jostraftadt hafva inträdt i vår skärgård, eller kos sacker bränt och förhärjat våra kuster. Det är) minnet häraf och af hvad folket på Åland 1869 uträttade, som framkallat den rörelse, hvilken omisskänneligen gifvit sig luft inom nationen, och som samlat oss här att afgifva löfte om enig samverkan för vårt stora mål: fäderneslandets frihet, om mod och tillit till egna krafters tillräcklighet till dess värn. Viljen I aflägga detta löfte? Viljen I, frie män för sig, efter gammal nordmannased, under himlens blå hvalf svärja att utan betänkande, utan tvekan, offra lif. och blod för Sverges försvar? gtr svaTrade: Vi svärja!) Väl! och då detta löfte utan : Åtvifvel i detta ögonblick i olika bygder af vårt land göres med lika heligt allvar, så kunna vi med lugn gå framtiden til mötes, glade att af våra motgångar åtminstone hafva hemtat den frukt att med beslutsam enighet bereda oss på hvad som hända må. Vi ha ett herrligt lan, Åsom fostrat hjeltar, hvilka kämpat och blödtför mensklighetens stora mål: Sanning, upplysning och frihet. Vi viljaej, vi skola ej visa oss ovärdigu afkomlingar af dem. Vi hafva ännu en kung Carl, folklig och folkkär, såsom den, hvilken anförde oss vid Narva och Pultava, som skall samla oss och gå i spetsen för oss, såsom han, men Gudi lofvadt, med mera omsorg och mindre oböjlighet. Vi hafva, hvad vi då ej egde, en fri förI fattning, samlande folket till rådslag med konungeti om fosterlandets angelägenheter. Vi hafva en samhällsförfattning, som under hägn af egna lagar skyddar hvarje medborgares frihet och rätt. Vi hatva, oaktadt våra motgångar, så mycket hvarför vi äro skyldiga Försynen tacksamhet, att vi med undergifvenhet och erkänsla derför kunna i förlitande till egna krafter lugnt gå våra öden till mötes, under bön till Allmakten att fortfarande skydda konung och Fädernesland. Någon stund derefter framsattes förfrik. ningar då hr landshöfdingen utbragte en välönskningsskål för konungen och den kg). familjen, uti hvilken skål alla närvarandr instämde och beseglade med ett niofaldiu! hurra, fanfarer och folksångens afsjungande. Under musik och afsjungandet af fosterländ ska sånger tillbringades aftonen, hvarunder chefen för skarpskyttekåren å de när varandes vägnar hembar hr landshöfdinge deras tacksamhet för hans tal, äfvensom vice chefen jemväl tackade öfversten m. m. Sandels för det han jemväl med sin närvaro hedrat denna fest. Efter cn intagen enkel sexa afmarscherade kåren åter till stadens der densamma gjorde halt på torget och. efter ett uttaladt: Lefve konungen och fiderneslandet, åtskildes. Festen i Strengnäs skildras af Strengnäs Tidning sålunda: Den. regniga väderleken under förmiddagn blef ett hinder för, att, såsom först var ämnadt. fira högtiden under bar himmel. Den försiggick i stället å Cavallis salong, som var särdeles smak fullt smyckad. I fonden var porträttet af Car XII, innefattadt i enram af eklöf, och två korsvis uppstälda svenska fanor, innanför hvilka ta larestolen jemväl var anbragt. Hela rummet var i öfrigt a med guirlander af eklöf och blommor, oeh kring musikläktarens pelare s!ingrade sig blomsterguirlander. eltagarne i festen, omkring 60 till antalet från staden och kringliggande landsort, samlades kl. 6 se. m; å rådhuset och afgingo derifrån, företrädda af-studerande ungdomens fana, samt tågade till festsalen under det musiken (en utmärkt sextett messingsinstrumenter från Stock holm) spelade: Viken tidens flygtiga minnen. Festen inleddes derefter med ett tal af borgmistaren Ekevall; uti hvilket han framhöll de olika riktningar, uti hvilka Ryssland och Sverge under sist förflutna ett och ett halft sekel utveck lat sig — det förra extensivt, det sednare inten sivt. Han framhöll de mest i ögonen fallandc resultaterna af de olika riktningarne och erinra: de hurusom, under det råa mordbrännare med sina skräckscener fylla det stolta Petersburg, bildade och frisinnade svenske ynglingar såsom frivillige stälde sig under våra svenska lanor. Derefter påminde talaren om det ol ka förhållandet emellan Sverge och Danmark förr och nu och bildade sig således en naturlig öfvergång till erinran om att konungen rest på gästbesök i Danmarks hufvudstad. Med påminnelse:om svenskarnes urgamla, djupt rotade kärlek till konung och fosterland, föreslog tal. konungens skål, som beledsagades af fanfarer, niofaldigt hurrah! samt folksången, i hvilken alla deltagarne instämde. Derefter uppträdde adjunkten mag. Strömberg och höll det egentliga festtalet. Tal. begynte med att teckna festens betygelse. Den tunde icke vara en glädjefest; häfden och vår egen känsla, och 150-åriga sår, som ännu blöda, hindrade detta. En sorgefest borde den ieke heller vara, ty — fortfor tal. — så länge den svenska äran utgör vårt heligast fröjde: ämne och minnet af tappra fäder, de må hafva stupat eller segrat, ännu förmår lifva oss till höga fosterländska tankar, skall ingen veklig klagan störa denna dag elier draga något sorgedok öfver dess allvarliga men — Gudi vare tack! — rena och ädla drag. Utan hänsyn således till någon passionerad sorg eller yrande glädje fi vi denna dag med lugnt, svenskt alvar, vårt folkmedvetandes och vår nationalkänslas heiga högtid. Dagen vore lärorik både såsom en ärans och såsom en olyckans dag, och tal. utvecklade huru. Bibe ållandet inom Ryssland af Pultavafesten vore en utmaning till det folk, som ännu bland Rysslands många, fordom fiendtliga, grannfolk vore det enda som bibehållit frihet och sjelfbestånd. Det vore derföre för czaren så mycket angelägnare att genom idkeligt upprepande af segerjublet från Pultava komma sitt folk att glömma att ett Narva funnits, Tal. slutade med kraftiga uppmaningar till upp: offring och mannamod om nöd oeh faror skulle inbryta. SS ra Skalden Nybom, som infunnit sig vid festen, utbragte derefter i sitt välkinda glödande språk en skål för Finland. Grundtanken i hans föredrag var den, att det syntes hafva legat i Försynens plan, att Finland, såsom missionär, skulle bringa Ryssland vesterländsk bildning; men att Ryssiand haft för svaga lungor att inandas den friska luft, som utgör denna bildnings lifsluft. Hr Nybom deklamerade äfven följande af honom för tillfället författade ver er: Gick en sägen så genom Nordanlanden. Rysslands czar är nådig — Pultavadagen Vill han sitt förslafvade folk en festdag Kejserligt bjuda. ERE