Aftonbladet – 14 juli 1862, sida 3

Det blir alltid fegt att olyckan håna FNEBr Och det folk, som gillar en sådan lära, Må gå bort i öknen och der för verlden Gömma sitt armed. Kejsargud! dig höfves i sanning bättre Att i vördnad bjuda ditt folk nedfalla På Pultavas jord, der i ärans purpur Svenskarne sofva. Ej det vilda skränet af halfbarbarer, Som i fånig, raglande fröjd der jubla, Störer hjeltars ro, som likt solar lysa Nordiska häfden. Tack du vigda, heliga hjelteskara! Du som fram till hundrade segrar burit Sverges stolta fanor — din ära släcker Ej ett Pultava. Biskopen d:r Annerstedt påminde derom, att det ofta ligger i den allvises verldsplan att sända nationerna, likasom individerna, olyckor och straffdomar, på det de må besinna hvad deras frid tillhörer, och ansåg tal. att dagens betydelse äfven borde uppfattas ur denna synpunkt. Derjemte framhöll tal. det okristliga i hat och hämndkänslan och huruledes man borde vinnlägga sig om att i första rummet, så vidt möjligt vore, vinna sin fiende genom att framtvinga först hans aktning och sedan hans kärlek. Misslyckades detta, så voro svenska folkets mannamod och den goda saken en borgen derför att vi kunde segerrikt möta honom äfven på stridens blodiga fält. Slutligen utbringade häradhöfding Carln skålen för fäderneslandets framtid och skildrade de förhoppningar, hvarmed vi egde rätt att emotse den, derest atkomlingarne af Carl XII:s män fortvandrade på den af fädernas blod tecknade bana, hvars yttersta mål var utrotande af barbarismen. Af denna hade vi mom egna landamären ännu mycket qvar, icke blott i seder och bruk, utan äfven i lagar och institutioner. Särskildt framhöll talaren såsom en i första rummet bekämpansvärd qvarlefva af medeltidsbarbarism, att svenska folkets urgamla rätt att sjelft ifva de lagar det skall efterlefva, utöfvades, icke af nationen, utan af korporationer. Genom utrotande af denna och all annan.barbarism, som ännu spökade i samhällsbyggnadens vinklar och vrår, kunde vi närma oss den lycka, som redan vinkade; en lycka, desto afundsvärdare, som vårt läge berättigade oss alt — äfven om, emot förmodan, beslägtade nationaliteters understöd skulle komma att saknas — rista på vår sköld det stoltaste af alla valpråk: Hjelp dig sjelf, så hjelper dig Gud. Alla skåtarne emottogos med stort bifall; och sedan den egentliga festen med de nämnda föredragen, emellan hvilka fosterländsk musik utfördes, var afslutad, verkställdes en insamling till Carl XII:s minnesstod, och tillbringade deltagarne derefter den återstående aftonen i en sinnesstämning, som visade att en och hvar af dem rätt fattat festens betydelse. Den afslöts fullkomligt på ett värdigt sätt, då i skilsmessans ögonblick å torget under fri himmel utbringades det sista: Lefve konung och fädernesland! 3 ; . j