Aftonbladet – 14 juli 1862, sida 3

Dblesserade); summa 15,4vU man, som kampat mot 80,000 man ryska reguliera trupper samt 40,000 kossacker och kalmucker, förande med sig 120 kanoner: Efter anförandet af dessa data yttrade doktor Wieselgren: Den stora grafhögen vid Pultava är dock ej blott märklig för en biograf. Denne har der obegripligt ringa att säga. Ingen skald lyssnade, när ännu de gamle fänrikarne från 1709 förtäljde sina fäittågsminnen, såsom Runeberg lyssnade, när fänrik Stål upplifvade minnena från: 1809 års kamp mellan svenskar och ryssar. Men är ej denna grafhög värd uppmärksamhet af det fosterländska sinnet? an ej de svenska hjertat tyda de för andra osynliga taf. lor, som döljas i gräset på nämnde hög? Är denna kummel ej i vårt hjelteminnes Epos hvad Hectors är uti Iliaden. (Vi minnas ju, att den sista taflan i den romerska panoraman är den öfver Hectors stoft uppkastade grafhögen); — hvad skildringen är af Eneas och Turni tvekamp? (Vi minnas att Eneiden slutar dermed att Turni själ harmfull flydde med en djup suck in i skuggornas land)? Slöt svenska hjeltedikten den 9 Juli 1709 och började der vår Georgik; ha vi då ej ämnen att tala öfver, om vi än lika länge som segervinnarne vid Pultava årligen fira denna dag? Behöfver då någon i norden fråga: Hvarför firas denna dag? MHvarför bibehölls den ensam bland Rysslands segerfester? Lärorik i högsta grad är denna dag för ett folk vid öfvergången från det halfvilda krigsväsendet till fredlig utveckling. I Ryssland kan i dag nationalvettet framhålla: 1:00 Huru ett krigiskt folk med stark sjelfkänsla kan, om det infaller i andras länder, gå nederlag till mötes. 2:0o) Men huru ett folk, nederslaget, krossadt på hjeltarnes blodbestänkta bana, kan skapa sig en skön framtid på en annan, en ny bana, de fredliga värfvens. Hvarför anser man att dagen bör firas i Sverge? Jo, årligen behöfva vi varnas att ej gå ett halft sekel tillbaka på vår utvecklings bana. Intet minne kan bättre varna än minnet af Pultavaslaget. rligen behöfva vi uppmanas att gå framåt på den beträdda fredsvägen. Och intet kan bättre stärka den goda föresatsen, än en jemförelse mellan Sverge vid Pultavanederlaget och Sverge, sådant det nu blifvit, under andra begrepp om nationalärans och fosterlandskärlekens mål. Må vi i största korthet jemföra vår historias ZEneis och Georgik. Vår hjeltedikt börjar i historiens dagning. Det som der skymtar är yttersidan. Den är blodig och väcker häpnad i vestra Europa, ja ända in till Luna nära Rom. Den sista boken i detta epos börjar med Gustaf I. Han eröfrade ur en trolös unionskungs tyranniska händer en egen rad af SÅG TER vid Östersjön och Bottniska samt till en del Finska viken: Först vanns Bohuslän, så Halland, !sedan Skåne och Blekinge, Jemtland, Estland, Liffland, slutligen Pommern, Verden, Bremen, en del af Ryssland intill Ladogas stränder. Sverge blef så en stormakt. Men den 9 Juli 1709 spelades om detta: lands stormaktsnatur, nära Turkiets gräns, med ett nära förtvifladt tärningskast. Re berodde på föga flera menniskors karaktersfasthet och klokhet midt under farorna, än två tredjedelar af befolkningen i Haga. — Stormakten föll. Ryssland blef nu den Nordiska stormakten. Sverge måste nu börja sjunga sin georgik — eller försvinna. Sverge tog upp sin jordbrukssång och reste sig. Förgäfves har det sökt uptaga sin förra röle. Vi minnas skärgården utanför Stockholm och Norrköping, vi minnas svenskarne på Willmanstrand, svenskarne vid Peeneströmmen. jat. o. m. i Wiborgska viken, utanför Stralsund och slutligen vid Sätvar och Ratan. Afven under en af seklets och Frankrikes störste härförare vann Sverge, som under tiden efter 1709 hade förlorat alla sina öfversjö-provinser, utom s. k. Svenska Pommern, blott ett slags byte mellan Sv. Pommern till Preussen, som skulle ersätta Danmark med Lauenburg, då Danmark skulle ersätta Sverges kung med Norge, hvilket sedan gaf sig sjelf, utan att ge bort sin frihet. Den transaktionen betydde mindre för hvad den är, än för hvad den kan blifva. Men ej är denna en af Sverges Epos mer än:en dyning efter vår hjelteperiods stormtid. Vår hjelteepok slöt dock den 9 Juli 1709. Men Putavasla: get blef ej Sverges undergång. Det var blott en indpunkt, ett vintersolständ, hvarefter dagarne förlängdes. Fredsperioden ingick. Det, som utgjorde detta tidskiftes grundtanke, gick fram ostördt under de der episka dyningarne. i Der omkring 3000 stupade vid Pultava, 2000 kommo med kungen in i Turkiet, fångades 19,000 — eller 14,000 — som läto släpa sig till Siberien: Det var Israels bortförande till Babels elfver. Der gick nu svenska folket i sträng skola. Myca ket lärdes. Den officiela ortodoxien blef pietism. Då den officiella renlärigheten anvisade de bedröfvade att förströ sig med komedieny höll en grefve Creutz och många hans själafränder konventiklar. Men det var icke ett enerveradt känslöpjunk — såsom verldens dialekt uttrycker sig — den der Carolinens pietism. Speners store lärjunge, G. H. Francke, lifvade dem med hjertliga bref. Den andlighet, som sedan framkallade det verldsbekanta barnhuset i Halle, blåste in i de starka hjeltesjälarne. Generalsonen kapten Kurt von Wreech bildade folkskolor, deri kaptenerne Carl v. Creutz, M. W. dAlbedyhl, löjtnanterne å: von Freidenthal, Palm och Schönning, samt öf1 verste And. Landau blefvo Wreechs medaärbetare. Hemkomne ur fångenskapen började Carolinerne fortsätta detta ädla sträfvande. Adelsstoltheten, som ansåg arbetet föga hedrande, om än ej alldeles förnedrande, blef här bruten. Under hjeltevärfven i 30-åra-krigen var den uppdrifven till sin höjd. I Siberiens öcken sjönk den. Den fättige officern lärde handtverk, som han efter hemkomsten öfvade och ansåg ej lättja med spelpartier o. d. gifva mera anseende: Svensken -började värdera arbetet mer än plundringen. Det var ett stort steg framåt efter ctt årtusendes vikingalif. Trädgårdsodling uppstod. Frön till. det siberiska ärträdet och dyk! t hemfördes. Ännu sitta dessa hjeltars barnbarnsbarn glada under dylika träds skuggor och omtala för sina gäster huru dessa träds frön förts från Siberien. ; Den 28 Juni (9 Jul) bör derföre betraktas som det nya Sverges födelsedag: det fredliga, det för sann fromhet, folkbildning, ekonomisk förkofran nitälskande och oaflåtligt verksamma Sverges födelsedag. Må den årligen firas för att lemna tillfälle att begrunda hvad som hörer till vår georgiks högsta skönheter. Klart är att vi må inom) våra gränser vara så rustade, så väpnade, så Li öfvade, att vi ej locka rg utländsk Carl XI inom våra råmärken. Så länge man på båda sidor om Sundet talade om en fredlig, frivillig sammanslutning, måste äfven fredens härolder lifvas af en tanke, som skänkte oss än större rätt att vinna framtida fred för vår inre utveckling. Efter 1851 har skandinaviska frågan fått nya svårigheter, synnerligast sedan de ej kunde lösas genom November-traktaten 1855. Kunna de ej lösas genom Holsteins kastande öfver. bord till en ersättning åt tyskt fursteblod, och genom att danskar lösa ut de för tyskheten mest rande slesvigare, såsom Carl XI:s förmyndåre NNÄSATTTNE. PITT Paf SEN SORTERA, INCNeRmrSE AT fu