Aftonbladet – 14 juli 1862, sida 3

En RE TP rg RS te TR AT I grofva plankorna, hampan, möblerna, träIsniderierna, de med maskin apterade och sammanfogade golfven, de etruriska vaserna samt vagnsgardinerna (stores) och väfnaderna från Jönköping, hvilka nu med sin helt och hållet fransyska smak uppfylla detta rike med dess mörka färger — allvarliga som det jern, hvilket utgör dess rikedom. Pultavafesten i landsorten. Festen i Göteborg För det tal. d:r Wieselgren höll vid denna fest lemnar Handelstidningen följande redcgörelse: Sedan tal. först påpekat hurusom minnet af slaget vid Pultava omöjligt kan firas i Ryssland, utan att dervid tillika ett erkännande måste egnas åt de svenske hjeltar, hvilka, höljde af ära, stupade med svärdet i hand, men att ett sådant erkännande äfven bör egnas desse hjeltar af deras egna landsmän, uttalade han sitt beklagande öfver att vi veta så ringa om de omkring 500 svenskar, som jordades i en hög på Svenska Kyrkogården vid Pultava. Några ord må dock åtminstone, yttrade tal., här egnas åt ett par af de anförare, som föllo i spetsen för sina regementen. Dessa voro: fversten för Uplands regemente Carl Gustaf Stjernhök, hvilken stupade, jemte 31 af sina regementsofficerare, då regementet totaliter blef på platsen, med undantag af 70 man vid bagag en, några som flydde och 21, som tillfångatogos. Han var sonson af den store rättsläraren, som af Geijer, sättes så högt. Öfversten för Södermanlands regemente Gabriel von Weydenhayn, hvilken 1676 stått nära amiral Wachtmeisters sida på skeppet Venus under en het sjöbatalj; som om hösten samma år kämpade nära sin king vid Lund och var i farans midt då Helsingborgs slott eröfrades; som 1677 följde Carl XI till Öhristranstads blockad och sedan kämpade vid Landskrona; som 1679 bevistade belägringen af Uddevalla skans, användes af Carl XII i Polen, glänste vid Posen och stupade den 28 Juni (n. st. 9 Juli) vid ett utfall, som mötte honom vid Pultava fästning. Trenne officerare föllo vid sin öfverstes sida och de öfriga blefvo fångar. Öfversten för Jönköpings regemente friherre Göran von Buchwald, hvilken utmärkte sig såsom eneraladjutant i slaget vid Clissow 1702, a förde Jönköpings regemente 1706—09, utmi kande sig och regementet vid Holofzin och Malatitze, vid hvilket sistnämnde ställe han blef svårt sårad; stormade Wipreckt 1709; dog några dagar efter slaget vid Pultava af de dervid erhållna blessyrer. Med honom utslocknade hans friherrliga ätt. Öfversten för Kalmar regemente Gustaf Randz, som med ära anförde sitt regemente vid Clissow 1702, vid Thorns belägring 1709, deltog i konung Stanislai skydd 1705-06, uti krigsrörelserna I Polen 1707, i Ukraine 1708, stupade med halfva sitt regemente vid Pultava; den andra hälften blef förd till Siberien. Öfversten för dalregementet Gustaf H.nrik Siegroth, som, berömd för en aktion vid Wiesnowaki, med ära stridt vid Clissow såsom regementets öfverstelöjtnant; som drifvit ett starkt parti ryssar och lithauare från Praga, stupade äfvenledes vid, Pultava. Öfversten för Skaraborgs regemente Carl Ulfsparre, berömd för en affär med ryssarne, der öfver 1000 ryssar stupade, men blott 2 å 300 svenskar, föll ock vid Pultava. Öfversten vid Wiborgs regemente grefve Anders Torstensson (sonson af den store Lennart Torstenson), en ung hjelte, som gjort sia första lärospån i Ungern och som lofvade gå i sin store farfars fotspår, inhögg med sitt regemente på de massor, hvilka betäckte redouterna och kastade dem öfverända; men, lemnad utan allt understöd, blef han med hela sin trupp på platsen efter en ridderlig kamp. Han hade blesserats i aktionen vid Punitz, skurit lagrar vid Malatitze. jagat, likt en snabbfotad Achilles, flyende ryss: så hunnit Pultava, och lades der i den höga kumlen, som ingen minnessten eger. En öfverste vid ett regemente, som bar sin anförares namn, är känd bland offren vid Pultava: Georg Johan Wrangel. Och han är allena till namnet känd bland de 21 Wranglar, som ligga i nämde kummel, och dessa voro S de enda kämparne i Carl XII:s epos. 20öfverlefde kung Carl, om ock till en stor del såsom krigsfångar. Man räknar att 70 Wranglar stupade i nämnde bhjeltes krig. Georg Johan Wrangel hade utmärkt sig i slaget vid Liesna; år 1701 slog han utanför Cobrin, sedan hans öfverste stupat, 4000 ryssar till sista man. (Underrättelsen härom lät konung Carl straxt förrätta korum, på sina knän med hela armån tackande Gud för den erhållna segern, som var den första efter öfvergåendet af Dina). Posen intog han utan en enda mans förlust. s Men — fortfor talaren härefter — då vi skildra dessa vid Pultava fallne öfverstar, frågas säkert i mången åhörares tanke hvarför talaren ej främst nämner en högre anförare. Skälet är, att fältmarskalkerna och generalmajorerna — icke stupade, utan följde kung Carl till Turkiet eller czar Peter till triumfen i Moskau. Under den ståtliga triumfbågen vid Worschla liggersåledes ingen general: Om dem, som ej anförde regementen, är historien orättvist tyst. Men mängden var för stor, och när Pembarras des richesses besvärar en väljande, vet man, att ofta intet väljes. Vi kunna, då källorna äro så förtorkade, ej mycket upplysa om andra hjeltar, hvilkas ben hvila i den svenska kyrkogårdent. Om vi än nämna några adliga och icke adliga kaptener, hvem intresserar den hastigt glömda namnlistan, då vi intet veta mer om dessa än om dem, hvilka ingen namngifvit. i i Major Wolfet vid norra skånska kavalleriregementet gör dervid ett undantag. Han uppgifves i en anteckning ha vid Pultava lemnat den flyende hjeltekonungen sin häst och, då han nu ej kunde skynda undan den förföljande fienden, blifvit huggen i stycken. TE Öfverstelöjtnant Arendt Fredrik von Post, hvilkens far såsom öfverste för Bohus läns regemente stupat vid Landskrona 1677, hade nämnts med ära för sin tapperhet vid Clissow. Major Carl Adolf Anrep, som följt Carl XII under de 9 lyckliga åren, hade vunnit en seger öfver ett parti lithauare. Major Georg Zacharias Grissbach, som i 2 år följt svenska fanorna och som utmärkte sig vid öfvergången öfver Dina, lades i den svenska ättehögen nära Dniepern. — Tal. ville dock ej förslappa intrycket med för många namn, utan erinrade slutligen endast om att, enligt en visserligen alltför låg beräkning, 2800 man stupade eller togos till fånga under sjelfva slaget, 1500 flydd d konungea till Turkiet, UTN SIR BANER