Aftonbladet – 10 juli 1862, sida 2

gSMECElL OMM Coe ot a oe dt gt langd one olycksbringande nog för eldsläckningsnskapet. ngenting är naturligare än dessa rörelser hos lana folk, och ändå hör man. den välbetänkta tsklokheten fördöma alla dessa försök af folatt återtaga sin förlorade menniskorätt, dessa k soin oupphörligen skola förnyas så länge uppstå dessa folkens hjeltär och män, för ilka mar yrens-törne är lika heligt söm segra: is lager. Men det är mycket lätt att vara klok h vis, Här eget bröst ej svider; det är m cket t att betraktå allt med en Ingn och kall blick, r intet moln skymmer för öv ingen tår bränr ögonlocket Det borde dock icke vara så svårt att tänka den förhånade menniskans, den klafbundne dborgarens öde; icke så svärt att föreställa ; hvad det. vill stiga att. under hela sitt lit dgas inom sig döda allt som utgör menniskans cka, prydnad och ära. Man tänke sig blott fader I dessa olyckliga land. Om han älskar son mera-än sitt fädernesländ, måste han rja dennes uppfostran med att hos honom i l förqväfva allt som utgör den sanna mennian, ty han vet att minsta uttryck af förnuft ler känsla kan leda till fängelset, till.schavotn. Hon får icke, denna unga:själ, höja sig ot solen; hon måste likasom fogeln 1 sin bur, fängt trötta sin sargade vinge mot dess galler: on får icke, denna moder, säga till det barn, on vaggar på sitt knä: väx, skjut opp som marens friska telning, blif stark, blif hög, smycka ig med blad och blom, för att värdigt kunna 5ja din krona för himlen, hvarifrån all god Afva kommer! Nej, hon får icke säga så denna ma moder! Hon måste säga: Brinn, men såim trädet i milan! förkolna, onyttig för dig elf och dina likar, nyttig endast: såsom bränsle å dina förtryckares härdar. Skulle då icke vi, som äro lyckligare, vi som juta af det fria förnuftets ljus, vi som icke beöfva lägga band på våra bästa och ädlaste slör, skulle icke vi, om vi än icke kunna de betryckta folken en hjelpsam hand, åtvinstone följa dem ried alla våra välönskninar! Välönskningen är ett osynligt väsen, men ske maktlöst för det. Osynlig är vinden ock; en när hon samlar sin kraft, skälfver allt hvad ynligt är på jorden. Folkens välönskningar soas icke bort som härskarorna, destiga mot höjen, de samlu sig der, och här de-samlat sig i Vräcklig mängd; när olyckans: mått blifvit råadt, lidandets kalk till botten tömd; när ur jupet af folkens olyckor visheten luttrad, mo: en och: klär stiget upp-som stjernan ur det uckande hafvet, då höjer den Evige sin hand, lå slår befrielsens timma! Detta tal, ofta afvrutet af stormande ap,låder, följdes af uvertyren till ?Den stumna, Sedan denna var spelad upplästes .edanstående rerser, författade af .br C.G. Strandberg : Minnot af Pultava-dagon. En röst från höjden : Härintill, Q Carl! -ej längre, skall du gå! Och Segerns genius stod still, Vill knappt det ord förstå. På Sverges kända fanor ren Han flugit opp, som vanishan var; Men kort, som fågeln SN sin gren, Den gäng han dröjde qvar. Då bröts vårt led, men ej, vårt mod: Föraktad döden bland oss lopp; Men ur de fallnes. varma blod Rann deras ära opp. Och fångenskap och nöd och brist Med trots än Carolinen bar: Ett stycke Sverge höll till sist I sårad barm enhvar. Det var för dem ej nederlag, Ej hån, ej skymf, ej slafveri: Det vär för dem en Seger dagg, Kanw ock för oss-så bli ? Ty kraft, sjelfständighetoch tro Och mod för fosterland att dö, — Kan väl ur bättre säde gro En ädel framtids frö s Och Segern ej den tärning är, Som fälls ur ödets kopparskål? Sin krans han blott den tappre bär, Som eldas af sitt mål. Och har ej häfden ställt i glans De fäline Caroliner blott Och lagt på deras graf en krans, Som segraren ej fått? Derför med klagan icke stig Ibland de stora skuggor fram. Men dig åt samma makter. vig, Som ledde fädrens stam. En stark; en tryggad nord skall då Stå upp ur Pukava igen Oehgladt en förpostkedja slå Tramför Europa än. Magister Aug. Sohlman yttrade derefter: åtskilliga af de. ord och de toner si hört ha för vår själs blick lifligare än förut frammanat bilden af den hjelte, åt hvilken framför andra vi i dag böra egna en gard afvördnadsfull hågkomst och hyllning. Må det otillåtäs mig: att nnu med några ord särskildt erinra om honom, om på denna dag för 153 år sedan blef första gången besegtad, derföre att han sjelf var hin: drad att föra sina tappra till seger. Men — hör jag någon invända jr det tidsenligt att fira Carl II:s minne?Kan en frisinnad man höja sin röst för att ärar envåldsherrskären, som åsamkade Sverge så många olyckor och förluster? Hog at Ja, han kan det, om han har ett svenskt hjerta, om han kan älska och ära sitt eget folks nationalitet. För min del bör jag bekänna helt öppet och uppriktigt, att om oc så mina poli tiska trosförvandter, om alla verldens, demo krater skulle banhlysa mig för det, jag icke kan annat än med den innerligaste hängifvenhet och glad stolthet tänka. å denna Kung,Carl den unge hjelte, uti hvilken hela den svenska nationaliteten kansägas vara personifierad; som var den svenskaste svensk som någonsin funnits: När den störste af våra skalder pekar på den tarolinska grafven och säger: 4Böj, Svea, knä sid griften, din störste son göms der, så häntyder fn dermed icke blott. på krigaren, som utfört de underbaraste bragder, som verlden nå gonsin har skådat och hvars namn derföre är kändt der, hvarest map känner Sverges namn end ist genom honom, utan tillika och framför allt på den storartade personlighet, i hvilken hela svenska folkets grundkarakter, med både dess företräden :och brister, fått ett klart ochlef: vande uttryck, och som i eg sammanfattade alle det svenska lynnets, alla den svenska naturens rag. Och det är derföre, som så länge etttäsvenskt folk finnes, med svenskt nätionalmed vetande detta folk skall med en aldrig svigtande kärlek omfatta sin nationalhjelte; det är derföre som folkets nationella instinkt i detta hänseende bli alldeles! oberörd af dem bornerade historiska kri tik, som i Carl XII icke vill se någonting anna än en dumdristig: och halsstarrig äfrentyrare Rget är, att den enkla sunda fol NT deta. såsom i så många andra fal