Aftonbladet – 10 juli 1862, sida 2

af nationernas a, en olycka, so ) för t och solidaritet djupt måste beklaga, då han fet öfverskådar den serie af politiska händelser, Å n följa på Rysslands seger vid Pultava. me ohung Carl var i allmänhet ej mycket med-4iol sam i fråga om sina planer; och det må hafva ke: it ett fel, när frågan gällde så mycket. Hvad hel n är visst är, att han var genomträngd af sann I na åsfruktan, var för sänht redbär, för sanntäde! os Y högsinnt, att någonsin kunna misstänkas för I stj etidast för hugskott och personliga antipatier I ha tfärdigt leka med sitt folks och sina krigareslen och välfärd. Och huru var han ej älskad och F ho pekterad af dessa hjeltar i hans kämpatäg, af vä arje man? Genom floder och kärr, stepperlnvä h moras, genom snö och dimma, vid hunger h köld störtade de fram, dessa män, på hans ik och med fast förtroende till honom, rakt in marschen i elden och veko ej förr, än se-Å rit tillhörde dem. Isamning, en sådan konung, i sådan härförare är ej en HKvardagsmenni--sk a, en nyckfull maktutöfvare. Nej! Carl XII:såsp inne skall ej förlora i sin gloria vid sannin-far ns kritik, framlagd af den äkta historiens hand. I pl ed alla sina fel och alla sina dygder ärhan end I ogen typ af grundkarakteren i svenskens na-let nallypne, en-svensk i alla afseenden, och der-m re lefva ock bilden och minnet af honom oföritligt och varmt i svenska folkets hjerta; och i det nu föreslås att framställa denna bild, gjun i jern, till erinran för kommande slägten, an man ej tvifla uppå, att förslaget är ett genud af svenska folkets önskningar. Detta tal mottogs med lifligarbifallsyttrinar, hvarefter magister Aug. Sohlman upp: ste följande verser, författade af doktor ferman Sätherberg: Till Fäderneslandet. Fädernesland! Herrliga land! Sverge, du krona blatid riken i Norden, Sverge, du fägraste drottnihg på jorden, Moder så kär! Tro jag dig svär; in uti lifvet dch döden jag är, Tag du min sång! Fordom en gång sjöngs du af barder i kämparnas salar: ämparna sofva; men än dina dalar Grönskande stå, 3 Hjertan här slå . Än för ditt haran och din ära, som då. Sagan i gull Sömmat så full, Svea! med runor din blågula fana. Väldig som thordönet, ick du din bana; Strid du förstod, Sparde qi blod; Endast för svek höllsdu dig för god. Hände det no; Att mani dig slog — Fåfängt det var mot en verld att strida! — Bäst man höll på att i bojor dig smida, Djerf, på en gång Bröt du ditt tvång, Rusade opp med ett lejonsprång. Kämpä och stå N En emot två — Nej emot tio, så lydde din lära. Kraft du förspillde, men aldrig din ära. Aldrig du vek, AMdrig du svek; Brottas med ödet, det var din lek. ade du ej fruktade — hej! Frukta blott flärden, som smeker och dårar; Slagsvärd det finns ej, som djupare sårar: Lömsk, utan larm, Hjertbloden varm Suger hon tyst ur den slutna barm. Stärk dig till strid; ån är det dd Än har din saga ej. nått: fullbordan. Blixtar må ljunga från östan och nordan — Vaksamhet blott! Hög är din lott; Mät dn ditt mål efter ärans mått! Fädernesland! Brägdernas land! Moder för sagornas kämpar och jarlar, Moder för Sturar, Gustafver obh Carlar! Känn hvad du var; Än här du qvar Krafter för gryende framtids-dar. Dygd ännu bor, Pröfvad och ster, BPlatid dida berg, dinä dalar och skogär; Spränbg diha grufvor och så dina plogar: Medan du sår, a ublahde Såt, oc Motgohen upp al en nytrudd våt. Underrättelse -meddelades att till festkomiten hade denna dag anländt ett teleprint från pblaka ne chef i Paris, furst Caktoryski dett yngre. Detta telegram var af följande innehåll: Paris den 9 Juli kl. 7,7: f. m. Vi bedja att få försäkra festkomiten att vi af hela vårt bjerta deltaga i denna högtid, hvilken skall finna ett genljud, fullt af sympati, inom hela vårt land. . Caortoryski. Denna helsting moltdäs med ihållande handkläppningar och bravorop. usikkåren uppspelade nu de välbekantå tonerna af Björhebotgarnes märsch; dett måste gifraå da tapö. ur P. BR: Tersmeden; som dernäst intog tribunen, yttrade: Likasom pilgrimen. någongång under sin ensliga vandring erfar ett behof af att rastande kasta en blick tillbaka på den tillryggalagda banan, skåda omkring: sig, och drep vända sitt öga spanande framåt emot målet — så känna ock understundom dessa vandrande jättar, dem vi kalla nationer, vid vissa betydelsefulla tidskiften, vid vissa gripande hågkoruster någonting, som månar dem att, på den för dem utstakade banan för ett ögonblick stadnande, blicka till: baka på det framfarna, ölverskåda det närvarande och söka lyfta. ch flik af den slöja, som höljer det kommande. Itt sådant tidskifte var det, som betecknades med den skickelsedigra Pultavadagen; ett sådant minne är det vi i dag fira. Det var en stor, en i egentligaste bemärI kelbe verldshistorisk fråga, som Pp den dagen ann sin lösning. Det gällde nemligen huru: ida den lika ädla som storartade tanken att i och med ett starkt Sverge, ett pånyttfödt Polen uppställa tvenne förmurar, tvenne isbrytare om man så får säga, emot den ur Österns stepper framvällande nomadströmmen; skulle kunna. genomföras eller icke. Försöket misslyckades, dammarne genombrötos, och Sven ja hela Euroöden fingo derigenom en helt annan, en dit