Aftonbladet – 10 juli 1862, sida 2

elfva kronan så behöfde han ej krönas elle: e ottaga kronar af någon annans hand, eller at -å fva någon konungaf ran, så djupt inför (vad med nationens tivpfattning al konunga aktens spelning i samhället dehha dock var var sak bör kväl, för att kimni opartiskt be ömmas, betraktas ur synpunkten af de åsigter ch förhållanden, som beherrska den tid, der Ilhör. Man dömer eljest falskt och förstår ej ;da den lärorika skrift, historiens minnestafi: rbjuder tärkaren till begrundning, lärdom oc! pplysning ; förstår ej att endast sålunda bli erldshistsrien en sann, dom öfver verlden. Vår d framter i slå sina handlingar den konstitu onella folkfrihetens programm. Den tid, i ilken hjeltekonungen verkade, hade den en diga, suveräna konungamakten kommit tili öjdpunkten af sin betydelse. trustad med denna suveräna, enväldiga makt. tod emellertid Carl XII nu i knoppningen af in ynglingaålder, uppsluppen, glad, sorglös, så: om det tycktes, då Sverges grannar funno tiden ara inne för utförandet af sina planer. Allt vad list och förställningskonst förmådde hade lifvit användt att dölja deras hemliga förbund. ch på en gång, utan krigsförklaring och emot öfudliga srdrag, skedde inbrotten från alla åll. Segraren vid Pultava var ej den, som ni visade. sig..såsom mästare i löftesbrottens volitiska konst. Ännu i November 1699 hade han ned Sverge afslutat ett förbund, deri han högidligt bekräftade innehållet af samma århundraes fredsslut och bedyrade heligt, att han troget kulle uppfylla dem i hvarje punkt och vara kö: ungen i Sverge en fast och pålitlig vän. Ar 100 bröto hans trupper in öfver Finlands och ifflands gränser. Samtidigt inföll i Liffland Sachsens kurfurste, Polens konung, Fredrik Auust, och i det med Sverges konungahus och in ressen då så nära förenade Holstein Danmarks nung Fredrik IV. Då uppgick förhänget till et nioåriga dramat, och Europa fick än en gång ned beundran skåda nordmannakraften i hela kärnfriska seghet, skåda huru de kunde impa dessa vikingarnes ättlingar, sönerna af nodren Svea, huru de kunde segra, huru de unde dö: dö i försvaret för sitt fosterlands rätt, fvade af tron på sin bibel och sin klinga med arl XI:s hamn uppå. Landstigningen på Seland och anryckandet mot öpenhamn, samt derpå freden i Traventhal vungo snart Danmark att åtminstone i yttre nitto draga sig ut spelet. Carl fick derigenom vggen fri. Hjelteskaran tågade mot Peter och Vugust i Liffland. Här började nu och fortsat: es sedermera i Polen, Sachsen och Kurland tenna underbara serie af segrar, hvilkas rykte tgått öfver verlden, och som äfven i aflägsna nder ännu i dag lefva i ett för svenska namvet aktningsfullt minne, segrär, så mycket ner beuntlränsvärda, som de hvarje gång vunnos af ett fiendernas i alla afseenden myccet underlägset antal, och sålunda likasom skådliggjorde hvad kärlek till fäderneslandet, personligt mod, uthållighet, ädel disciplin ich fast tro på rättvisan af sin sak, betyda : vågskålen mot den öfverlägsna fysiska styrkan, len blott passiva lydna len, eller partiintressenas vastigt. fördunsande hänförelse: Pen svenska anan bar från debha tid i sin ärorika minnesok antecknat segrarne vid Narwa, vid Dina, id Kliseow, vid Krakau, vid Thorn, vid Pul: usk, vid Lemberg, vid Frauenstadt, vid Schagain, vid Jakobstadt, Gemänerthof, Grodno, att j nämna de många mindre träffningar, der seern fästade sig vid det blåa fältets gula kors, ;ch när slutligen kohvbg Carl änsåg. sig, genom reden i Altranstadt, hafva uppnått sitt syfte i olen, samt tågade in i Lithauen; tillkämpade jan sig ännuhär den lysande segern vid Hoofzin, utmärkt i så många afseenden genom fiodens hårdnackade motstånd samt svenskarnes nandom och taktiska skicklighet. Det var efter denna seger tåget till Ukrän belöts;-och här icke långt från nejderna omkring amma Beresina, som vid pass etthundra år sedvare ånyo blef så ryktbärt under ett annat hjelteåg mot östern, — randades slutligen den dag, !å, utmattade af mödor och försa! kelser af alla lag, med sin konung sårad på bår, 18.000 svenkar kämpade, understödda entlast Af 20 kanoer, mot 0.000 ryssar (andra säga 120,000), och öllo — förlorande allt, lif eller frihet, allt — itom äran. Det är minnet af denna för Ryssand så betydelsefulla och följdrika dag, det nu Seslutit att för framtidon tösatot bland sina seserfester årligen tira. Det tillhör våra grannar itt sjefva pröfva lämpligheten af detta beslut; ss deremot, en yngre generation af det folk, om eger den höga ä att räkna hjeltarne vid Ptava till de sina, oss tillkommer det att tacksamt och med vördnad på denna samma dag ur våra hjertans innersta djup hembirb eh hyllningärd åt deras aldri rbleknahde minne. sens t vad vi förlorat ärm ; hvad sh ack vare lem, behållit är döc vet vårk fäders tfo, våra lagars helgd, lionalitet, vår lagbundua borgerliga frihet. Men hvad vår mäktige granne för sitt folks sanna och nattrenliga utveckling, för dess sedliga höjning, genöm Pul: va-segern vunhit, det är ptt probleit; hvära ätta besvarabile tillhör en tid, som komma skall. De finnas, som strängt bedömt konung Carl för hans tåg till Polen och långvariga operatio: ner derstädes, under det hans rikes gränser öfversvämmades af än mäktigare fiender. De hafva deruti hos honom velat se endast en yttring är blind kämpalust, tanklöshetens öfvermod, Hals: starrighetens trots i fullföljandet af persopliga antipatier mot konung August och brist på känsla för sitt lands betryck, samt derföre trott sig egå skäl att frånkänha honom såsom konung och statsman allt högre värde Vi tro för vår del, att de, som så döma, hvarken fattht egendomligheten af hans personlighet eller förmått genomtränga motiverna för hans handlingar. n mans handlingar böra bedömas efter hvad han velat, ej efter som han lyckats. Den rena viljan tillhör honom, utgången beror ofta af omständigheterna; och hvad finnes väl, som kunde berättiga till tvifvel om hans hjertas ädelhet, hans viljas fosterländska renhet? Han var 18 år gammal när han tillkämpade sig den namnkunniga segern vid Narwa, 26 år då hans planer strandade genom slaget vid Pultava och 36 år när det olycksdigra skottet vid Fredrikshall släckte hans andes lif och förstinde hans stoft till Carlarnes hjeltegraf. Hela hans verksamma lif infaller sålunda inom en tid, som ännu kunde kallas ynglingens, och mången handling, som af den kallt granskande mannnen måhända med skäl kunde ol skulle på denna grund kunna ursäktas. en hans politik i fråga om Polen kan ur högre synpunkter väl förklaras. Sverges och Carls anborna politiska fiende var Ryssland och dess beherrskare. Det var en traditionel fiendskap, ursprungen ur åhundradens kamp om ömsesidigt sjelfbestånd. Till Östersj n, det var Rysslands lö: Ej till Östersjön, var Sverges gensvar. Hära ssa så ofta återkommände strider, om besittni af Ingermanlans Kexholm, Wiborg och sedan äfven Tifland. I Peter var ej den man, som kunde missförstå s I vanderna i sitt landstraditionella politik: till Östersjön var alltså äfven hans ständiga mål och ko-Inung Carl förstod det väl. På de flera fredsanbud, I som den tid, segern åtföljde Sverges fana, af Czar Datan hannm tillgindar var etinniigt dorfro hang