Aftonbladet – 8 juli 1862, sida 3

retv OtIiFyGTRa fOTStaärkillBaSar OCh Pjörle uUt-) ömordentliga ansträngningar för ett kunfia försvara staden. , Från Memphis hade 3000 baor bomull blifvit utoteppade. i Patentlageti Redaktionen af Aftonbadet. tertiagen, hvars första ytterst Ining kom år 1834, har segått icke obetydliga förändringar, srande hunnit få del af Idrade förbättringar som patenter erhållit i utlandet. Den sista modifikationen utkom i slutet af konung Öscars regering. Den bär ännu stämpeln af det åldriga vacklandet emellan två grundsatser, ett vacklande, hvarifrån isynnerhet den svens fmingen i detta ämne ännv aldrig odugliga upps dermera und o mer eller mindre fi lagstiftningen ska lag förmått skilja rn , Vi. skola erk na det en af Tysklands mest erkände förklarat sig bestämdt emot allt patenterande, af skäl att allt privilegium, allt undantug frå ensamma rättsförhållan, den måste anses såsom ett intrång på allas (utom den privilegierades) rätt, och således på , gäng böra betraktas såsom förderfligt j allmänna. Men, ehuru utmärkt denna rä jest. måste medgifvas vara, finner man, vid närmare eende att hanchar oritt, och det ej mindre i det praktiska än i teorien. Också har han hela den öfri mängden af kare emot i sig I denna punk I det teoretiska har han icke betänkt att uppI finning är det intimaste och mest ursprungliga utaf per sonli hete; I det praktiska har han mhället alltid förut varit beigti sfinningar,. hvilka 1 således dödade, dels icke uppkommt, emedan det icke var något lockande i att använda snillets förmåga, tid och kostnader för att utfinna något som uppfinnaren icke fick betral såsom sitt, ehuru det vore tillkommet allenast genom hans egen verksamket i alla dithörande vägar. Det kan visst icke förbises, att hvarje uppfinning är ett foster af en föregående tid och bildning, hvaraf uppfinnaren också uppburit sin fvedel, men såvidt uppfinningen är ny, är en v ig uppfinning, måste något af uppfinnarens individualitet vara deri nedlagdt och således derigenom vara för honom eget, utgöra hans egendom, som icke på något sätt kan förnuftigtvis fö honom fråndömas, så mycket mindre som han faktiskt kan behålla denna egendom och alltid gör det, när han icke meddelar andra kunskapen derom. Vi fråga om detta kan motsägas? När vi antaga att räsonnemanget erktännes till dess riktighet, så följer deraf af att eganderättsgrundsatsen är den utgångspunkt, från hvilken enJlagstiftning rörande uppfinningar skall härledas. Den allmänna förtrytelsen öfver alla uteslutande förmåner har varit rättvis till sin uppkomst, emedan privilegier vanligtvis bestodo uti tilldelandet af förmåner, till hvilkas åtnjutande den privilegierade icke hade naturlig rätt. Staten, eller den, eller de, som utöfvade statens makt, skönkte åt gynnade personer vissa rättigreter med alla andra ängande från dit hörande verksamhet då att pri ii innehafvaren lät g ersättningar, tala sig stegrade priser för de produkter han lemnade allmänheten, och denna fick således — utan minsta skäl — medelst prisöfverskottet skatta till den privilegierades rikedom. Vi upprepa det den allmänna förtrytelsen häröfver med all rättvisa yttrade sig i alt fördöma sådana undantagsförhållanden, som utan att vara grundade i individens rätt, gjorde intrång på alla andra både tillverkares och förbrukares rätt. Men harmen häröfver har, emedan okunnigheten är lika allmän som känslan af förnärmelsen eller afund, tagit sjelfva benämningen — privilegium — till sin fana, och anfallen emot alla uteslutande rättigheter dem staten medgifver ; dessa anfall hafva urartat till tomma fraser. Man bör hata alla uteslutande rättigheter som tillkommit genom yttre makt, men deremot böja sig för de rättigheter, hvilka genom naturens anordning ligga inom den menskliga individualitetens och personlighetens allt annat uteslutande område. En tredje grundsats har tillkommit under sednare tider, en grundsats, lika sjelfrådig och grundlös. som den hvaraf privilegiiseden — eller oseden ledde sin upprinnelse. Denna grundsats vr en af de otaliga utväxterna på filantropien. En person, som utmärkt sig genom gagnande verksamhet, med uppfinningar m. m., fann man lämpligt att belöna. För att kunna beqvämligen åstadkomma detta, återgick man till det förut med så mycket skäl i annan väg utdömda sättet med att skänka privilegier eller uteslutande rätt att begagna en viss uppfinning eller nyhet i det samhälle der uppfinningen eller införandet gjordes. Detta sättet är vid första påseendet minåre stötande, men i grunden fullkomligen orik tigt, ty belöningar tro en barnslighet. Om en person gjort sig förtjent af förmåner, så låt honom då bekomma dem med erkännande af rättsgrunden: Sjeltva ordet belöning, när saken icke användes åt barn, är rent af förkastligt, ty det innebär ett uttryck aftankens förvillelse. Egent ligen utgör det så kallade belönandet en sparummare och med afprutning tilldelad godtgöIlse — en orättvisa, emedan man gifver något, i stället att man skulle alstå fullt så mycket, som den belönade i verkligheten gjort sig förtjent af att få, i fall det kan till sin qvantitet utredas. Uti en uppfinning ligger antingen vetenskapligt sträfvande för vetenskapens skull, eller är den föranledd af bemödandet att inom det materiella området åstadkomma något hvaraf fördel kan uppstå, så väl för uppfinnaren sjelf som för al aheten, till hvars nytta den kan användas Om den förra serien kan häricke bli fråga. Låt i sednare fallet, uppfinnaren draga all der tel han deraf kan hemta, det är ju s fullkomliga rätt. Den största fördelen har uppfinnaren af sin nya egendom, om han icke meddelar densamma åt andra (utan särskild godtgörelse). Nu är det emellertid statens intresse ait bringa hvarje förättring, d. v. s. hvarje uppfinning, till utförande, ja, att föranleda sådana. Sådant sker genom patenterande, som innefattar ett kontrakt emellan staten och uppfinnaren. Att föranleda pppfinningarne sker derigenom att staten tillför: rar uppfinnaren utöfvandet af den eganderätt som stäten i och med detsamma hos honom erUppfinnaren åter kan ytterst sällan sjelf sin eganderätt, så att den icke af anIra, genom eftergörande af uppfinningens föremål, honom afhändes. Det är nu detta försvar som staten lemnar honom. Men emedan fördejen af uppfinningen på detta sätt blir ojemförligt större än den eljest skulle blifvit (ja, i många fall endast derigenom möjlig), kan staten med skäl fordra att uppfinnaren å sin sida åtnöjes med en kortare tid för uppfinnmgens begagnande med uten uteslutande rätt, som ifrån början dermed är ovilkorligen förenad. Dock bör tiden vara så lång, att stora fördelar under tiden kunna RAR FRE EE se