Aftonbladet – 5 juli 1862, sida 2

ÅrToNDE KAPITLET. Hvar! hjelten i derna berättelse uppträder för första ooh åtskilliga andra personligheter för sista gången. För första gången i sitt lif kände sig Bessy Calverton ensam i verlden. Under alla sina motgångar och oaktadt hon måst söka skydd hos en vän eller fly från en annan, som hittills skyddat henne, så hade hon dock aldrig saknat ett hjerta som klappade för henne, en famn som öppnades för att emottaga henne, ett vänligt tröstande ord i en bitter stund. Nu var det ej så, och lika enslig och sorglig som det närvarande ögonblicket, lika tom pårkärlek och sällhet låg framtiden för hennes själs öga. Alla dem hon älskade hade, den ena efter den andra, öfvergifvit henne, och hon skulle nu ensam strida mot lilfvets vexlande öden. Om endast Lotty hade stannät qvar, och delat dem med henne! De höllo af hvarandra, de passade för hvarandra; och det var numera ej så stor skillnad i deras åsigter. Lotty, som så länge trotsat verldens omdömen, hvarföre skulle hon nu fästa så mycken vigt dervid? Om det var för Bessys skull — ja, verlden hade ju ej skonat hennes hjerta eller gladt hennes sinne, så att hon för dess skull behöfde offra den enda lycka som ännu återstod henne. Dessa tankar omvexlade ibland med andra. Alla hade öfvergifvit henne — det var då kanske bäst att hon förblef allena, och ej tiggde sig till en tillgifvenhet som alla tycktes vilja undandraga henne. Skulle hon också känna sig så ensam, när hon blef van dervid, med tanken på att hon hade en Fader i himme len; och med hans ord till tröst i sorg och nöd? Hon började nästan tro att Lotty ej mera skulle låta höra utaf sig, då efter en veckas förlopp ett bref slutligen ankom från henne. Bessy skyndade att bryta och läsa dess innehåll. I första ögonblicket trodde