Aftonbladet – 5 juli 1862, sida 2

Borgareståndet: Marstrand: Stadens representant vid förra riksdagen rektor G. E. Widell, vald enhälligt. Valrörelsen i hufvudstaden. Gårdagens möte i fjerde valkretsen öppnades af hr Blanche med tillkännagifvande att af de kandidater, som vid förra aötet uppgåtvos af olika valmän och hvilka kulle inbjudas att denna dag tillstädesomma, om de önskade meddela sig med almännen, voro tre, expeditions-chefen Srandel samt skräddaremästarne Årnell ;ch Söderstedt nu här tillstädes. Rörande e öfriga hade man erfarit att kapten Björkman för närvarande befunne sig iLonon och att alla de andra -hade undanbedt :g att komma i åtanka. Hr Blanche hemtällde nu till hrr Brandel, Arnell och Sö!erstedt, huruvida de ville underrätta valnännen om de antogo kandidatureneller ej. Skräddaremästaren Söversrevt anhöll att icke omma i åtanka vid valet. Expeditionschefen Branver förklarade sig ha vid mötet tillstädeskommit endast i egenskap af salman, ej för att uppträda såsom kandidat Jans år och hans helsa, om ej: förbjöde honom ut mottaga ett sådant uppdrag, åtminstone varsade honom derför. Han anhöll derföre för sin !el att få sitta öfver. Skräddaremästaren ÅRrsecr yttrade, att det xunde vara förmätet af en person i så ringa samväslsställning som han, att uppträda såsom kanlidat, men han gjorde det likväl, för det första emedan många ä hans vänner dertill uppmanat wonom, för det andra derföre att han vid förra valet inom denna krets erhöll omkring 3000 röter, och för det tredje derföre att han hade tid itt uppoffra. Det vore önskligt om han kunde å som sig borde fylla platsen. Kanske hade han -j förmåga att föra till torgs;, men om man har 0 god vara, så behöfver. det icke talas för den; ;m den är dålig, så duger den ej i alla fall. Prodde det ej behöfvas förmåga att föra till torgs, y det funnes andra som kunde utveckla det sättre än proponenten. Om valmännen hedrade onom med deras förtroende, så skulle han motaga det. Hvad beträffade hans politiska åsiger, så ville han kämpa för allas lika rätt. Man kunde misstaga sig, det vore sannt, men de visa rönsen hoppa också i nässlorna. Han skulle emellertid handla efter sin bästa öfvertygelse. — Han ville nu yttra sig om några särskilta fråsor, och hvad dervid först vidkomme represen. rationsfrågan, så kunde ett förslag vid nästa rikelag blott blifva hvilande. Det vore dock möjligt att förslag kunde framkomma, som innefatde ett återgående, och då borde det förkastas. Ett antagligt förslag borde vara grundadt på allmän valrätt, utsträckt till alla som ej äro i anIras tjenst. Vid valordningsfrågans behandling var talaren för personlighetsprincipen, och fick den också igenom, fastän regeringen vägrade sin sanktion. — Jernvägarne vore det ej skäl attinhibera,. enär man ej bör lemna ett hus halftärdigt. Atminstone hufvudbanorna böra fullbordas, men så mycket som möjligt utan skuldsättning. Man kunde möjligen äfven negociera inom landet. Det skulle ha mindre vådliga följder. Talaren var för hushållning med statens medel och skulle:säga nej till onödiga utgifter. Hvad tryckfriheten beträffar, så vore det ej något ati tala om, mensden pvör ej inskränkas. Det talas om skandaltidningar och att personer blifva nedskällda, och det vore sannt att så inträffade, men det betyder så föga emot det goda tidningarne uträtta. Folkskolan t. ex. vore en institution der man minst bör spara. Att uppmuntra den vore bästa sättet att komma till representationsreform. Hvilka, sporde talaren, ha varit våra värsta fienden? Jo, intelligensen, Det är den som har velat smida folket i bojor. Om folkskolan uppmuntras så blir det snart slut med alla aristokrater. Det kunde ännu finnas mycket att tala om, men hr Årnell hade redan sagt att han ej vore någon talare. Men han vore en fast karakter, som ej ger vika för någonting annat än skäl. Han ville äfven förklara att han vore svensk till kropp och själ. Han ville ej utbyta sitt land mot något annat land, ej ens mot Norge, änskönt det kan vara framför oss i åtskilligt. Vi kunna hinna upp det. Vår tid är ej ännu förbi. Liberal vore han ock, men det skall vara hejd på allt, och man bör ej mottaga allt som kallas liberalt. Slutligen anhöll han att få rekommendera sig i valmännens välvilja. Hr Brascue som trott sig böra antaga att hr Brandel, då han nyss yttrade sig, icke hade defimitivt afsagt sig kandidaturen, hemställde nu om hr Brandel icke behagade något bestämdare uttala sina tankar i ämnet. Hr Brasver förklarade med anledning häraf bestämdt att han ej ansåg sig till helsa, krafter och förmåga lämplig att åtaga sig representantkallet och att han derför anhöll att ej blifva ifrågasatt såsom kandidat. Hr Brancue erinrade. att sålunda på kandidatlistan återstode 4 namn, nemligen hrr Stråles, Ljungbergs, Bergii och Årnells, samt hemställde om valmännen ej ville nu skrida till profval. Husegaren LJungvanr anhöll fåfanmärka, att han icke ansåg de skäl hr Blanche anfört för sin afsägelse vara af den beskaffenhet att de kunde göras lagligen gällande och ej heller sådana att valmännen borde ur andra synpunkter än den juridiska å dem fästa afseende, hvarföre han uppmanade de valmän, hvilka ville gifva hr Blanche sitt förtroende, att också rösta på honom. Husegaren Prur Hacström anhöll att, då man kommit så långt att man skulle pröfva sina kraf ter vid ett profval, få lägga valmännen på hjertat vigten att undvika röstsplittring då de komme fram till den afgöranide valurnan och att de lerföre hölle tillsammans kring de kandidater som företrädesvis vunnit deras förtroende och sympatier. En af de här ifrågasatta kandidaterna, brukspatronen Stråle, hade sjelf påpekat let inkast som af några gjorts emot honom, att han är adelsman. I likhet med denna aktade alare sjelf trodde dock hr Hagström att om in detta på intet sätt utgjorde någon förtjenst, så vore det åtminstone icke något fel. För sin lel hade tal. blifvit så intagen af hr Stråles frisinnade program, att han skulle anse det såsom ;n lycka om man kunde eröfra många sådana iksdagsmän åt ,borgareståndet. Det vore valnännens pligt att söka. till detta vigtiga upphag utse de bästa och lämpligaste personerna, ikagodt om de vore adelsmän eller timmermän, lott. lagen gjort dem valbara. Också var han sfvertygad, att ingen af fjerde kretsens valmän kulle vid valurnan stöta sig på adelsmannen.