Aftonbladet – 4 juli 1862, sida 2

och hon vågade knappt draga andan i förväntan derpå Han har rest till Australien?, sade Lotty — Spå min begäran — tvungen af mig — jag höll honom fast och tillät honom ej återvända. Han ville säledes stanna här? Oh! Lotty! Ja, han ville stanna här, han ville låta dig arbeta och uppoffra allt för hans skull, liksom om han emot dig uppfyllt en fars pligter. Men Lotty, han var sig mycket olik, sade Bessy; han hade lärt sig att ångra sina synder.4 Han hade lärt sig att bedraga dig, ja! det var alltsammans, utropade Lotty. Hade jag sett en skymt af förbättring hos honom, så skulle jag låtit det gå ännu till en tid, men han bedrog dig, och du kunde gifvit FR för a dela j et skulle jag med glädje gjort, ty det fanns hopp öd bättrin i ER ch det omdöme om honom var förhastadt. Du uppoffrade dig sjelt för hans skull, utbrast Lotty med all sin fordna häftighet, all din ungdom, din framtid, din lefnadsglädje gaf du honom; som ej var gäfvan värd, och jag föresatte mig att göra ett slut på detta elände. Det var ej för en sådan framtid som jag en gång hjelpte dig att fly ifrån honom. Du var ånyo i en lika stor fara och jag har räddat dig derur. Jag hade aldrig räknat på din tacksamhet, sade hon med sitt besynnerliga, missljudande skratt. ; : Lotty?, återtog Bessy allvarligt, huru visste du att han ej förbättrat sig? Kunde du på afstånd bättre se in i hans hjerta, än jag som var honom så nära? cHvad man övskar, tror man gerna, svarade Lotty; jag deremot misstrodde honom ständigt och bevakade honom noga. För flera månader sedan, då jag dick veta att den der Mary Davis, som du alltid så högt värderat, lemnat dig i London, förstod jag att intet godt kunde komma deraf, ty