Aftonbladet – 2 juli 1862, sida 3

då påskböckerna, förr inbundna i qvartfor. I mat, snart måste sammankrympa till liter ) oktav, under det att indritvarne fordra högre larfrvode för sitt besvär: då honorarium för I bättre bröllop, barndop och begrafningar elit mera förknappas — i denna nivellerande — nej, sägom ut ordet — i denna samI hällsupplösande tid, då man ej blott vill I beröfva ett helt stånd, såsom sådent, rättig i heten att deltaga i den lagstiftande föreamlingen och der såsom hittills föra ljusets jtelan, utan äfven vill hänvisa detta stånd ett blott sysselsätta sig med Sandliga? ting och själavård — i en sådan tid hvad är väl jatt göra? Jo, vördade fäder! följen det råd som biskopen i Toulouse gifvet — det att varligt, men ihärdigt protestera mot den nissledda allmänna opinionen och med stålsett mod b-kämpa hvad som man behagar kalla det allmänna samvetets ovilja. Men, som sagdt är, tant fick ej hålla detta tel. Festen afslutades emellertid med kaffe, arnisett och cigarrer, och sällskapet åtskil des temligen upprymdt. Det skall utan tvifvel både glädja och förundra farbror, att vår aflidne vän, fornforskaren Axel Emanuel Holmberg, som aldrig ärft några kapitsler, ejheller uppburit nögon lön af staten, och för öfrigt egde snille men alls icke födgenit, ändock befunnits bufva efterlemnat en liten förmögenhet, som på det ädlaste sätt blifvit använd. Kort efter huns död öfversändes 1500 rdr för ett välgörande ändamål inom den församling i Bohus län, der hans fosterfader varit boende och der Holmberg tillbringat sina ynglingeår. Nyligen, och sedan sterbhuset blifvit utredt, remitterades enligt Holmbergs i lilstiden yttrade önskan 3000 rdr, hvarat räctan skulle användas till stipendium åt en vid Lunds universitet studerande yngling, som har fallenhet för nordisk fornkunskap och historia. Till dessa donationer användes väl det kzpital som försäljningen af hans dyrbara under många år samlade fornsaker inbringedet — förmodar farbror. Nej — intet af denna samling har blifvit försåldt. Till H. M. konungen öfverlemnades en komplett och utmärkt väl arbetad stålrustning, kanske den dyrbaraste som finnes här i landet, jemte åtskilliga fornsaker af stort intresse — bland annat en ring som Carl XII burit, och som hen vid tåget till Norge sjelf gaf till en prest i Bohus län. Holmbergs öfriga samlingar äro skänkta dels till lifrustkammaren, dels till antiqvitetsmuseum. Förmodligen egde han aktier i Enskilda banken — och tocke der?4 Långt derifrån. Men han hade den ovärderliga lyckan att ega en syster, hans allt, hans försyn, och som med den ädlaste grannlagenhet har uppfyllt alla hans önskningar, eller rättare sagdt, som med den fina instinkt, hvilken endast en ädel qvinna eger, har anat hvad han i lifstiden önskat, och gjort uppfyllandet deraf till en helig pligt. Boupteckningen, nyss afslutad, efter afl. excellensen De Geer lärer utvisa en tillgång af nära tio millioner rdr. Jag vet ej riktigt. hvarföre detta faktum just nu föll mig i minnet; men det framkallar en hel ideassociation. Tänk, farbror, om först och främst den aflidne millionären ilifstiden haft några sådana önskningar som Axel Holm berg, och dernäst om den förres ende arfvinge ville tyda dem på samma upphöjda sätt, som Holmbergs ende arfvinge! Till stor harm för åtskilliga mennare och ommare, för att begagna Thorilds ut tryckssätt — både fortfar och ökas intresset för skarpskyttesaken. Det är med glädje och stolthet som man ser hufvudstadens skarpskyttar ej blott rycka ut till, utan är ven återvända från ansträngande öfningar. Man erinrar sig då mandom, mod och morske män. Då jag förliden höst en dag öfvervar deras exercis ute på Ladugårdsgärdet, åsågs den äfven af några man vid här varande garnisonsregementer. Jag vände mig till en af dessa, en ståtlig korporal, rak som ett stöpljus, blek som en garnisonist egnar och anstår: huru tycker niattskarp skyttarne göra sin sak — frågade jag. Bra berre!4 svarade han, men tf—n ta mig jag kan begripa, hvarföre de göra sig all den mödan. De äro ju ej tvungna dertill och de ha ju ingen aflöning för sitt besvär?4 Stackars karl! Det andefattiga och själsslappande kassernlifvet hade troligen redan län esedan dödat den sista gnistan af fosterandskänsla. Kan den också lifnäras med två mål om dagen, tobaksskillingen, samt med 12 rdr årlig pension och militärförsörjningsanstalten i perspektif? Bland jubelmagistrarne i Lund fick äfven professor Sv. Nilsson häromdagen sin andra lagerkrans. Kort förut hade han på sin 75 födelsedag afslutat första delen af Bitt intressanta verk om Skandinaviens Urinnevånare. Han är vid detta laget på kontinenten för att göra ytterligare forskningari sin vetenskap. Han har ruter i sig, den gubben, med det ännu ungdomliga sinnet. Han bär sitt bufvud lika upprätt, som i ungdomen och hans hand darraricke ännu. Detta såsom inledning till några ord om ett pro: gram, som promator vid magisterpromotionen i Lund låtit utgå bland allt folket. Han börjar med att förmäla huruledes antalet ken didater vid denna något öfverstiger de ännulefvande magistrarnes från — 1811 års promotion: Men den näst föregående promotionen var resultatet ändock egendomligare, ty det ifrån 1805 öfverlefvande jubelmagistrarnes antal var större än de unga magistra:nes.Det aftagande kandidatantalet, utgörande knappt mer än hälften mot det som under de RA NE NN nm förp kanska man utan dan störanat ae!