Aftonbladet – 30 juni 1862, sida 3

I!en sanna protestantismens. flera den nvare tidens företeelser vittna att statskyrkan bör hålla sig blott till de hufvudsakligaste dogmerna, och i öfrigt lemna sina medlemmar ett visst utrym-. ne, så mycket större ju mera det religiösa lifvet uppvaknat till sjelfverksamhet. Den tid är lyckligtvis i det närmaste förbi, Jå man behöfde bevisa nödvändigheten af en allmännare fokunderrisning, och verksamma mått och steg hafva i nyare tider blifvit vidtagna för att höja folkets bildning. Mycket återstår d i denna väg at göra, och det är ej nog attsörja för folkbildningen i dess lägsta stadier; man måste äfven egna behörig uppmärksamhet åt andervisningens blomma, den akademiska bildningen. Vi hafva i sednare tider offrat mycket på vetenskaperna, eller hvad man så kailat, nen vi hafva gjort föga för att sätta folket i åtnjutande af den vetenskapliga bildningens frukt; det är icke nog att inrätta nya professioner och institutioner vid universiteterna, utan det borde äfven tillses på hvad sätt de fylla sm uppgift, och om de äro så förlagda, att de kunna göra tillbörligt gagn. Anmärkte det men för ungdomens intellektuella utveckting och nationens: bildning i allmänhet, som universiteternas ber j lägenhet i smästäder medförer, samt ansåg hufhudstadens riksdagsmän böra med nit och allvar arbeta för flyttningen at Upsala universitet eller en likartad institutions upprättande i hufvudstaden. I detta fall, såsom i representationsfrågan, borde vi icke förgäta att svenska nationen icke kan hålla steg med andra civiliserade ! nationer, om hon icke söker komma i besittning I al de institutioner och hjc!pmedel för den nationella utvecklingen, hvavaf dessa folk äro i ätajutande, on land våra näringar dröjer tanken vid ingen hellre än vid jordbruket, den för oss ojemförligt förnämsta och tillika en af dem, som i sednare tider gjort de största fråmsteg. Den klagan man länge fört, att staten icke egnat denna näring tillbörlig omvårdnad, kan numera anses mindre befogad; ty då, för 20 år sedan, staten för befrämjande af jordbruket med dess binäringar använde knappt 400,000 rdr, uppgå de för sådant ändamål anslagna medel för närvarande till mer än 800,000 rdr om året. För undervisningsanstalter i jordbruket voro 1842 endast 31,500 rdr rmt, men innevarande år 140,500 rdr rmt anvisade: Tal. ansåg att nationen borde fortgå på denna väg; ty en väl skött jord gifver rikligen tillbaka hvad man på henne nedlägger. Den svenska fabriksindustrien har onekligen i sednare tider vunnit en. betydlig utveckling i det densammas tillverkningsvärde på 30 år stigit från 13 till 69 millioner rdr, således med mer än 400 procent; men under samma tid synes konsumtionen af fabriksalster hafva stigit ännu mera, och den utländska: industrien har derunder tagit jättesteg. Vi behöfva blott med våra vidlyftiga importlistor jemföra våra i dessa ar-. tiklär så anspråkslösa exporttabeller, för att inse huru mycket vi ännu på denna väg hafva att. göra. Genom undervisningsanstalter, industriatställningar ochdlättade afsättningstillfällen m. m. kan och bör i detta afseende mycket göras; men för arbetets trefna gång torde äfven förhållandet emellan arbetsgifvare och arbetstagare böra på ett mera tillfredsställande sätt ordnas. Då tal. berört denna fråga, ville han tfven yttra några ord om en annan, nemligen förhållandet emellan husbönder och tjenare, hvilken ! id instundande riksdag torde ånyo blifva föreål för representationens förhandlingar. Upp-J: häfvandet af husagan var en gärd åt tidsandan, ( hvilken nationen med nöje lemnade; men tal. ansåg att denna reform icke bort göras enstaka, utan att, i sammanhang dermed, andra icke mindre angelägna förändringar i tjenstehjons-! stadgan bort vidtagas. Anmärkte det lättsinne, t hvarmed städjeaftalet nu ofta af tjenaren be-1l handlas, samt det oskick, som bedrifves med f orlofssetdlar. Tal. ansåg att, såframt orlofsbetyg i skola bibehållas, tjenstehjonsböcker böra införas, då genom de fullständiga anteckningar, som 1i! dem fördes, tjenaren skulle bemöda sig om godt IS appförande, och någon kontroll funnes öfver dei å l 1 6 S 1 i nliga, men i betygen icke alltid synliga, täta fyttningarne. Derjenete borde flyttningstiden vara månatlig eller lemnas helt och hållet fri, på det att såväl husbonoden kunde blifva i tillfälle att snart utbyta en oskicklig tjenare mot en annan, som tjenaren undgå nödGR att länge lida under en hård husonde. Tal. ansåg att han tilläfventyrs bort yttra sig äfven i några andra. frågors men då tiden nu långt framskridit ville han icke längre uppehålla de församlade, utan anhöll endast att, med anledning af hr Borins yttrande om embetsmän, å rka, att, tan allt afseende på talarens hvilken han icke sökt. det måmindre konseqvent att ånyo söka skri en så nyligen till de förut orepreenterade inskränkta valrätten. Om tjenstemän skulle ur representationen aflägsnas, borde nan äfven erinra sig att den utmärktaste represenant Sverge på längre tid egt tillhörde denna samhällsklass. Hr Brascur tackade å valmännens vä mar hr Ljungberg, erinrände derjemte, med anledning af ett denae talares yttrande, huru föga man fn CASA De har att hoppas df konstitationsutskottets frivilliga mitiativ. Hr Boris anhöll, att med anledning af de ord, med hvilka hr Ljungberg. apostroferatt hans yttrande om embetsoch tjenstemäns lämplighet till riksdagsmanna-kandidater få anmärka, att han ganska vil visste att hr Ljungberg vore en fri och oberoende , och det hade heller in4 galunda varit hans afsigtatt säga, det man börde )a alldeles undvika att inom tjenstemannaklassen söka kandidater; man borde blott icke vara alltför hastig att se upp till dem, som ha en naturlig benägenhet att göra sig till förmyndare för folket. Talaren ville erinra, att Napoleon ej tog sina marskalkär från bördens höjder, utan från ledet, och han gick segrande ur striderna: Lektor. Bercius, som derpå fick ordet; förklarade, att han ingalunda skulle uppträdt efter tvenne personer, som hade så många företräden framför honom, om det icke vore för att. ade nom hylla den pringip, som han i allv gillade, att nemligen de personer som ifrågasättas till kandidater böra inför valmännen redogöra för sina åsigter. Då således äfven han gick att göra det, fölle. det honom icke in att-han skulle derigenom förvärlva valmännens förtroende till ett uppdrag, som han icke eftersträfvade, emedan han visste sig icke vara detsamma vuxen. Men det vore Honomyddek ett nöje, likåsom han betraktade det såsomsin pligt att, dertill uppmanad, framlägga de åsigter som han alltid hyllat. I främsta rummet uttalade han alltså den öfvertygelsen, att samhället ej gör rätt då det på grund af börden tilldelar vissa klasser politiska och medborgerliga rättigheter, som borde förvärfvas endast genom träget arbete och ett väl användt lif. Han ville följaktligen likhet i medborgerliga rättigheter, likasom likhet inför lagen. Första steget mot detta mål är en representationsreform, som ger lika rättigheter åt samhällets alla skattdragande medlemmar. — Att tal. med dessa åsigter i afseende på politisk frihet icke skulle vara en vän af samvetsfriheten hoppades han att ingen skulle draga i tvifvelsmål. — Till de vitala frågorna räknade tal. äfven utvecklingen af den allmänna undervisningen, så den högre Som den lägre, och trodde han att isynnerhet den förstnämnda skulle i väRR AN 4. mL me vt NR ve nm MM