Aftonbladet – 30 juni 1862, sida 3

Som oltvan. In fidem. H. Aug. Lindhult. Valrörelsen i hufvudstaden. Fredagens möte i fjerde valkretsen Vi återlaga här den i lördagsbladet bör jade, men afbrutna redogörelsen för de infressanta och lifliga förhandlingarna vid detta möte. Efter det uppehåll af tio minuter, som på ordförandens förslag gjordes i förhandlingarne sedan brukspatron Stråle slutat sitt anförande, lemnades ordet åt den andra af de såsom kandidater ifrågasatt: personerna, notarien OC. E. Ljungberg? Hr LIuscbBEra kunde icke utan mycken tvek samhet redan nu uppträda med en förklaring öfver sina åsigter, då vid nästa valmöte kandidater kunde komma att uppställas, med långt högre egenskaper än dem han besute, hvarigenom talarens kandidatur förfölle; men den jorda uppmaningen ansåg han sig emellertid icke kunna undandraga sig att efterkomma. De grundsatser, som en svensk representant i närvarande tid bör bekänna, syntes tal. så tydligt föreskrifna så väl af tidsandan som af landets ställning och behof, att han icke tvekade att förklara, det han, om valkretsen komme att hedra honom med sitt förtroende, komme att sluta sig till framåtskridandets män. Mer än en bland de vigtigaste af våra samhällsinrättningar befinner sig nemligen i så föråldradt skick, att de icke, utan att äfventyra landets lugn och välfärd, kunna bibehållas; statens behof hafva så vuxit, att vi måste med all flit söka tillgodogöra oss de betydande rikedomar, som vårt land ännu. gömmer i sitt inre; och en stor del af vår intelligens går för närvarande för den nationella bildningen och landets utveckling förlorad. Under sådana förhållanden kunna stillaståendets män ej längre tillfredsställa landets behof. Blott genom att framgå på förbättringarnes väg kunna vi hålla oss uppe vid sidan af andra bildade folk; som under åtnjutande af institutioner, hvilka vi ännu sakna, gjort jättesteg i alla grenar af vetande och kultur. Hvilken af dessa förbättringar, som är den vigtigaste, derom kan någon tvekan icke uppstå De brister, som vidlåda vår representation, i alltför väl kända, att talaren skulle behöfva något vidlyftigare dervid uppehålla sig. Om en representation bör vara ett sannt uttryck af nationalviljan, om den i sig bör fatta nationens hela moraliska kraft, om man i den bör, så att äga, se nationens både hufvud öch hjerta, huru långt är icke då vår riksförsamling skild från karakteren af en patonalrepresentation! Det vore också hög tid att vi allvarligen grepe oss an att få denna reform genomförd. Icke nog att redan de båda skandinaviska brödrafolken i detta afseende gått oss förbi, det skall stkerligen icke dröja länge, innan Sverges gamla dotterland, med den endrägt och ihärdighet, som utmärker finska folket, skall ombilda den ståndsförfattning, som de nu stå i begrepp att återtaga, till mera tidsenliga former. Det fattas nu snärt endast att äfven Ryssland och Kina gå oss förbi! Emellertid, så enhälligt alla önska — åtminstone säga sig.önska — denna reform, af så olika meningar är man om sättet för dess ernående. För sin del hyste tal. föga förtroende för de partiella reformerna, och ansåg att vi böra kunna erhålla en genomförd representationsförändring, om regvringen använder hela sitt inflytande för ndamålets vinnande. Vi kunna med Thorild skga: Sverges äga stånd. Visar icke vår historia, genom tider af väld, svek och bedrägeri, huru :dessa 4 stånd varit Svergis obestånd. Eröfra dessa fyra barbariska nationer. Gör oss till et folk I Näst representåtionsfrågan blir utan tvifvel den finansiella riksdagens fluvudfråga. Det är en. erfarenhet, som vi dela med alla andra bildate folk, att med kulturens framsteg äfven statsbeliofven växa, och i det:a afseende kunna vi mäta oss med snart sagdt hvilket annat folk som helst; ty. ståtsutgifterna i Sverge hafva inom 25 år stigit med öfrer -150 proc: Denna: tillväxt har visserligen till en vasenatlig del sin grund i jernvägsbyggnaderne —en produktiv utgift. Men fven i detta fall torde någon måtta böra iakttagas, Det har i jernvägstrågan gått öss såsom i så många andra frågor. Den. tröghet och öfverdrifna betänksamhet, hvarmed man afhöll sig från att taga ett första steg. till jernvägsanläggningar, har eftorföljts af en hetsighet, som icke skyr något offer och knappt besinnar hvarken mål eller medel. . 1854 års riksdag beslöt att alla stambanor insm Sverge skulle utföras genom statens omedelbara försorg, hvaremot smärre jernvägsanläggningar finge ankomma på den enskilda företagsamheten. Detta beslut var utan tvifvel i så måtto väl grundadt, som man med skäl kunde befara dels att den enskilda företagsamheten icke skulle förmå utföra de större jernvägsanläggningar, som erfordrades, dels ock t dessa helt och hållet öfverlemnade åt den enskilda industrien icke skulle blifva efter en väl ordnad plan och på ett för de trafikerande be-! tr: ökande sätt utförda. Men i ett land, der dy; ika företag icke kunde af statsverket) utan utländska lån utföras, torde väl någon gräns hafva bordt fastställas för statens omedelbara åtgöranden, dertill) och det syntes tal, som efter det de 2:ne hufyudbanor blifvit färdiga, som vid 1854 års riksdag beslötos, staten borde åtnöja sig med