Aftonbladet – 30 juni 1862, sida 3

som blotta opinionsyttringar utan något för ståndsmässigt praktiskt syftemål; i hvarje fall ä dessa skrifvelsers innehåll förnärmande, ick blott emot mig, utan omedelbart eller medelbar ifven emot domkapitlet. Dettyckes således, son skulle domkapitlets egen värdighet fordrat ei någorlunda skyndsam resolution öfver deingångni skrifvelse: och hvad som icke påkallades a lenna värdighet, påkallades måhända af den rärt visa man är skyldig en af sma ledanöter. D beskyllningar, som af det undertecknande pre sterskapet göras mig, äro ingalunda af någon lik giltig eller lindrig beskaffenhet; anklagelsen fö uruten embetsed, till exempel, är ju fullkomlig vanärande. Jag tviflar att någon hofrätt elle rådhusrätt, till hvilken sådana anklagelser mo någon af dess ledamöter ingått, skulle liknöjd låta flera månader förlöpa utan att på minst: sätt försöka afgöra, huruvida anklagarne egt fos vill sin handling eller icke. å nu de förnärmande skrifvelserna jemvä blifvit i offentligt tryck meddelade och kring spridda, så skulle en längre tystnad ifrån mir sida lätt få utseende af att jag erkände ankla gselsens riktighet; men då jag tvärtom vet den vara fullkomligt vrånga, så måste jag härmed allvarliger. uppmana domkapitlet att oförtöfvad fatta det besldt. hvartill de ifrågavarande skrif velserna må anses föranleda. Är jag brottslig så bör jag naturligtvis i lagstadgad ordning fi. skörda mina gerningars frukt; men är jag åte oskyldig, så bör jag lika otvifvelaktigt få njutz min oskuld till godo och icke ostraffadt göra: vill föremål för ärekränkande tillmälen. Skull domkapitlet finna, att vederbörande alldeles obe hörigtvis uppträdt med iteration af redan an -hängiggjorda anklagelser, så väntar och beg: jag af domkapitlet, att rekonventionstalan mått. blifva mig uttryckligen tillerkänd. Så fordrar rättvisan och domkapitlets egenskap af en offent lig embetsmyndighet. För min enskilda de! ämnar jag visserligen i alla fall icke begagna mig af den tillerkända förmånen; och detta af två skäl. Ty först och främst vore den juridiska upprättelsen af alltför litet värde, om den ej komme att beleds:as af ädla hjertans, af hög: stämda sinnens vifall; men finnes åter detta biall, så blir hvarje annan upprättelse öfverflö dig; hvem skunue vilja anlita lagens arm, der han eger en långt mäktigare bundsförvandt i det eviga förnuft, som, slumrande eller vaket, lik väl utgör hvarje menniskas innersta, outplånliga väsende. För det andra känner jag icke ringaste bitterhet eller hämndbehof mot någon al mina anklagare; ty jag vet mer än väl, att de icke handlat af brist på välmening, utan endast derföre, att de icke begripit hvarken mig elle: sig sjelfva. Icke afundas jag dem den känela. hvarmed de en dag skola upptäcka sin mot mig begångna oförrätt; och skulle denna upptäckt inalles uteblifva, så — afundas jag dem ännu mindre. Konsistorium beslöt att i en följande session taga denna lektor Ljungbergs gjorda framställning i öfvervägande. Som ofvan. In fidem. H. Aug. Lindhult. Utdrag af protokollet, hållet i Göteborgs konsistorium den 11 Juni 1862. s 20. Med anledning af lektorn, mag. N. W Ljungbergs till konsistorii protokoll för den 28 nästl. Maj, S 32, gjorda påstående, att konsistoium måtte till slutligt afgörande företaga frågan beträffande de mot honom från sju af stiftets contrakter ingångna skrifvelser, hemställde nu 1. h. biskopen, hvad afseende konsistorium an åge böra fästas å detta lektor Ljungbergs påtående, och yttrade h. h. biskopen för egen del tt, då vid förberörde skrifvelsers redan skedda öredragning konsistorium ansett desamma för rvarande icke böra till någon åtgärd föranleda, när konsistorium hade till K. M: i underdånigret hänskjutit frågan om lektor Ljungberg, med ifseende på hans yttrade religiösa åsigter, och nådigt svar å konsistorii underdåniga hemställan innu icke ingått, han ansåge, att konsistorium ills vidare måste stanna vid sitt i ärendet redan örut fattade beslut. Efter öfverläggning instämde konsistorium i lenna af h. h. biskopen yttrade åsigt. Som ofvan. In fidem. H. Aug. Lindhult.