Aftonbladet – 28 juni 1862, sida 3

SARAS orm högt som katedraler; der hänga krucifixer vid kedjor i omätligt mörker; der ligga på ebenholz mer än blodiga, tlidande, nakna, stora Kristusbilder af elfenben, fula och dock herrliga, så att benen synas vid armbågen, huden vid knäskålarne, köttet i så en, bekrönta med silfveriörne, fastnarlade med guldspikar, med bloddroppar af rubiner på pannan, med tårar af diamanter i ögonen. Diamanterna och rubinerna se fuktiga ut, och nedanför i skuggan gråta beslöjade varelser med af hårskjortan och gisseln med jernspelsar sargade sidor, brösten sönderklämda af videflätningar, kväna hudlösa ge nom bedjande — qvinnor, som anse sig såsom brudar, spöken, som tro sig vara sera phim. Tänka dessa qvinnor? Nej. Ha de någon vilja? Nej. Alska de? Nej. Lefva de? Nej. Deras nerfver äro förbenade, deras ben förstenadex Deras slöja är väfd af natt. Deras andedrögt under slöjan liknar hvem vet hvilket tragiskt dödspustande. Abbedissan, en lika så sorglig skepnad, helgar och förskräcker dem. et obefläckade är här skyggt och vildt. Sådana äro de gamla klostren i Spanien, tillhåll för den förfärliga andakten, jungiruhålor, ohyggliga ställen. Det katolska Spanien var mer romerskt än sjelfva Rom, och det spanska klostret alldeles till ytterlighet katolskt kloster. Man spårade der österlandet. Erkebiskopen, himmelens Kislar-aga, tillriglade och bevakade denna Guds själsseralj. Nunnan var odalisken; presten eunuchen. De glödande blefvo i sömnen valda och egde Kristus. Om natten nedsteg den nakna, sköna, unga mannen från sitt kors och blet cellens hänryckning. Höga murar bevarade från hvarje lefvande förströelse den mystiska sultaninnan, som hade den korstäste till sultan. En blick utåt var en otrohet. Fängelset ersatte den lädersäck, hvari de verkliga odaliskerna dränktes. Hvad men i orienten kastar i hufvet, kastor man i vesterlandet i jorden. Här likasom der vredo qvinnorna händernä, der i vågorna, här i grafven, der