Aftonbladet – 25 juni 1862, sida 2

miga lif hon förde; ty hon insåg att lugnet var ganska mycket att värdera för den, som visste hvad stormen ville säga. Bessy såg kanske några är äldre ut än hon verkligen var; hon hade förlorat mycket af sin friska färg, ett vsst allvar hvilade öfver hennes drag och de stora mörka ögonen blix rade ej mera af den fröjd som fordom bodde i hennes hjerta. Hon hade tidigt och dyrt köpt sin erfarenhet af lifvet och dess vexlingar, och hon hade lärt att beherrska sig och att lägga band på sin liflighet. Vi hafva sett att hon redan från det ögonblick, då hon första gången såg mr Parslow, mycket förändrat sig, och de två sednaste åren, dem hon tillbragttillsammans med tvenne goda och renhjertade menniskor, hade slutligen upphöjt och förädlat hennes karakter, som motgången redan gifvit styrka och fasthet. Hon var mycket id och hade ej tillfälle att tänka på flydda tider, ty hon hade med ifver egnat sig åt det kall Mary Davis redan åtagit sig. Hon hade blifvit uppmuntrad genom några goda följder af sin verksamhet, och derigenom tröttnade hon ej, ehuru hon mer än en gång arbejade fåfängt, och hennes godhet och hjelpsamhet lönades med otack och bedrägerier. Hon var mr Parslows såväl som Mary Davis högra hand, ty hon var ung och verksam, och de båda vännerna oroade sig enast öfver en sak, den nemligen, att rosorna på hennes kinder hvarje dag bleknade, och örebrådde henne ofta att hon öfveransträngle sig. Men Bessy lät ej atskräcka sig, i sjukrummet, i de fattigas hem, i söndags: skolan, bland de öfvergifnaste qvinnor, de sr barn, öfverallt var hon lika älkad. Pastor Jacob Parslow betraktade med jdje sin skyddslings framsteg på den bana, er han ledt hennes första steg, och der så nycket tycktes hafva utvecklat sig ur henes första försök ett handla rätt och vara yttig. Det är utan tvifvel sant att ett enda