Aftonbladet – 23 juni 1862, sida 2

genom hoppets fjerrglas och som dock aldrig äro ämnade åt 0oss.4 Samtalet öfvergick nu till allvarsammare ämnen, och dagen förflöt derunder, liksom den påföljande, hvarefter läkare återigen uppträdde och sågo vid hvarje besök betänkligare ut, ehuru de sökte lugna Hugos alltmera tilltagande oro. Stephen behöfde nu en ständig sjukvårdåre, och Hugo ville ej tillåta någon annan uppfylla detta kall, utan satt natt och dag vid sängen; öm och uppmärksam som den mildaste qvinna. Den, som såg honom vid broderns sjukbädd, kunde svårligen tro honom vara den. obeveklige, oförsonlige mannen, hvars bjerta motstod hvarje försök att uppmjuka det, och skulle ändå mindre trott att han, sedan denna pligt vär uppfylld, sedan han mottagit-den döendes sista suck, återvände till sitt arbete och sitt hvardagslif, utan att hafva lärt sig ödmjukhet och försoning af den döende broderns kärlek och mildhet. En natt sått han som vanligt vid den sjukes hufvudgärd,; försjönk småningom i djua tankar, medan Stephen, som han trodde, ätt inslumrat. Hastigt vidrörde broderns aftärda, feberheta hand hans egen. Hvad tänker du på, Hugo ?? IngentingX, svarade denne. Hvad är klockan? Hugo såg på sitt ur och svarad.:: STolf., Tycker du ej att min puls slår svagare? Hugg lede fingret på broderns arm och blef i ett ögonblick dödsblek. : Skall jag — skall jag bedja dem kommå hit, Stevie ? Ja, jag skulle vilja se dem alla ännu en gång! ugo lemnade rummet och knackade sakta å dörren midtemot;der de gamla sofvo oroligt, som de sofvit mången natt, väntan