Aftonbladet – 19 juni 1862, sida 2

tro att h-nnes canadiska älksare en vacker dag kommer hem.4 Framtiden är oviss och endast en dåre förlitar sig derpå.4 Men det torde så gå i alla fall, och-då, Hugo, då blir du alldeles ensam här. Det är något som -ej särdeles gläder mig att tänka på, ty jag vet huru dystert ditt lif då skall blifva. Jag behöfver intet sällskap — har jag väl under så många förflutna år behöft det? MenX, fortsatte Stephen, Sdetta rum, öfvergifvet och ensligt, framställer just ingen angenäm tafla, helst när hufvudligoren utgöres af dig ensam, der borta vid gaslågan, närande alla de onda, orättvisa känslor hvarmed du vill förqväfva ditt eget jag! t En vacker-tafla i sanningX, sade Hugo med ett tvunget småleende, tmen hvarken sann eller ljus.4 Kan du ej lika brararbeta på landet? — flytta ut till de gamla, De hafva alltid missförstått mig — jag kan ej bidraga till deras trefnad. Misstag. Nej, jag är ej skapad för att glädja andra, Slevia, det är könhända mitt syndastraff. Jag skulle önska att du ville försöka skaffa dig sjelf litet mera glädje i lifvet4, återtog Stephen efter en lång tystnad. Men jag ville tala med dig om ett ämne som. ej på länge varit å bane mellan oss. Tala om hvad du vill, med undantag af en sak. SAh! men det är just derom jag ville tala. . Det förflutna förföljer och plågar mig som en ond ande. Jaga bort den med bönen då, sade Hugo, nästan gäckande.