Aftonbladet – 19 juni 1862, sida 2

STOCKHOLM den 19 Juni. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 12 Juni. I För omkring tre veckor sedan RR Leipzigertorget i närheten af Potsdåmerstadsorten ett monument öfver grefve BrandenIburg, konungens illegitime farbror (han var Åson till den tjocke osedlige konung Fredrik Wilhelm II i :dennes morganatiska äktenskap med grefvinnan von Doenhoff), preusdsisk ministerpresident från November 1848 till November 1850. Grefve Brandenburg var en tapper officer med icke synnerligen lysande själsförmögenheter. Han hade hjerta för Preussens storhet, och man påstår, att Iden förödmjukelse, som kejsar Nicolaus lät I vederfaras honom och hans följeslagare, då Ihan under österrikisk-preussiska tvistighe terna i November 1850 skickades till Warschua, och hvilken redan lät förutse de skymfliga punkterna i fördraget i Olmitz i slutet af November, lade honom i grafven. I Grefve Brandenburg dog den 6 November 11850 i hjerofeber. Nationen håller hans minne i ära och glömmer, att han den 21 April 1849 i andra kammaren slutade ett något svulstigt tal i den tyska frågan med Jett tragikomiskt utrop: aldrig, aldrig, aldrig !, riktadt mot den allmänna meningens anspråk, d hvilket utrop var för den dävarande ställ ningen detsamma som knytnäfven på ögat. Men någon minnesvård har grefve Brandenburg likväl icke förtjenat. Han hör till dessa lokala storheter, som ha monumenter åt sig uppresta på Berlins offentliga platser, men som vanligen nödga den genomresande utländningen till alldeles speciella studier, ifall han vill göra sig underrättad om föremålen för dessa förunderliga minnesvårdar. Vid invigningen af den åt grefve Brandenburg egnade stoden höll konung Wilhelm ett tal till den förevigade ministerpresidentens söner, hvari faderns förtjenster om det räddade Preussen framhöllos. Derefter vände han sig till hr von Manteuffel. II, den berömde eller beryktade Manteuffel I:s bror och sade, att han beklagade, att den sistnämnde ej var närvarande, och att brodern skulle framföra detta till honom, ty äfven han hade i hög grad gjort sig förtjent af Preussens räddning (från demokratien välförståendes). Detta konungens tal har gjort något uppseende, men genom omnämnandet af Brandenburg-vården, hvars nödvändighet förefaller enfaldigt folk svår att begripa (Michel Angelo har intet monument!) ville jag tala om någonting annat, som ännu bättre och skarpare betecknar våra usla förhållanden. Konstkännare förundra sig nemligen öfver, att den ädle grefvens vapen befinner sig på piedestalens framsida, under det att den le goriska reliefen gömmer sig baktill, der man först efter att ha gått omkring statyen med möda upptäcker den. : Och ändock är bildhuggaren Drake en berömd konstnär. Huru kunde han begå ett dylikt misstag! Eller skulle väl de ha rätt, som vädra politiska skäl bakom denna förvända ordning? Den fördolda allegoriska reliefen föreställer nemligen Borussia, som trampar på en vädur. I bakgrunden synes hohenzollarnes stamborg och en örn, som besegrar en orm. Denna vackert uppfunna framställning är, såsom enhvar vid första ögonkastet gissar, åter riktad mot den gamla syndabock, som man i dagligt tal kallar demokrati. Stoden beställdes och anordnades under den förra konungens tid; den har blifvit fullbordad, uppställd och invigd under förändrade förhå landen. Taga bort reliefen ville man icke, ty hvad skulle då hofmännen och junkrarne säga? Men man vågade ej heller uppställa den inför hela verlden på en af stadens Nlifligaste torg. Man påfann således den sinnrika utvägen att väl låta det antidemokratiska, junkerligt-reaktionära konstverket vara qvar, men vända det bakåt och gömma det bland buskarne?... Denna skenbart obetydliga sak illustrerar våra förhållanden bättre än den utförligaste tidningefilippik, och den borde icke förbigås i den krönika öfver preussiska och tyska tilldragelser för dagen, som jag åtagit mig meddela edra läsare. Den 7 dennes hade adressdeputationen företräde på det kongl. slottet. Det var till en början fråga om att icke mottaga deputationen och adressen, som bar en stark prägel af sitt progressistiska ursprung. 9Sedermera besinnade man, att detta icke skulle passa ihop med ministerens plan, hvilken går ut på att mot kammaren iakttaga en så skenbart och till det yttre korrekt hållning som möjligt, för att derpå kunna sätta majoriteten i klämman, ifall den låter hänföra sig till någon obetänksamhet. Man beslöt således mottaga adressen. Men kammaren skulle få höra sanningen. Sedan alla skenbara eftergifter icke förmått rubba dess fasthet, ville man försöka, om ej skrämskott kunde medföra en bättre verkan. Den 7 dennes kl. 5 på eftermiddagen mottog konungen de 29 medlemmarne af deputationen, i spetsen för hvilken presidenten Grabow stod, afhörde adressen med synbart missbelåten min och gaf det visserligen författningsenliga, men onådiga och för kammaren högst otillfredsställande svar, som ni redan torde ha inhemtat af tidninfarne: Han hade med fägnad mottagit den ör honom uttryckta försäkran omtrohet och lojal tillgifvenhet. Han upprepade att i ter KO fp AAA