Aftonbladet – 6 juni 1862, sida 3

tt BUVE, TIUUDBIR BUN ITA Al I BR BJUV BE UL rättigad som här. Ostracismen mot lektor Ljungberg. Den förvåning och ovilja, som framkallats genom de enfaldiga, hätska och besynneriga utgjutelser, som på några göteborgska yrostars föranstaltande blifvit ins.miade, har .cke blott hos hela den bildade allmänheten framkallat en stark indignation, så att den der beryktade presterliga lådan? i närvarande stund utgör föremål för harm och åtöje öfver hela landet, utan äfven inom presteståndet sjelft har detta onödda och fullxomligt ändamålslösa opinerande framkallat mycket ogillande, såsom vi kunna döma at flera oss tillhandakomna skrifvelser från aktade prestmän. Vi införa här nedan tre af dessa och erinra blott vid den första, att om en prest i vårt land enligt gällande lag bör afsättas såsom varande heterodox, så snart han i någon punkt afviker från de symboliska böckerna, då böra lagenligt de festa prester i vårt land afsättas, ty det lärer väl vara ytterst få, som icke i ett eller annat stycke från nämnda dogmer afvika. 1. Till Redaktionen af Afionbladet. Ehuru för egen del benägen att sluta mig till den frisinnade åsigt, som uttalas af Erik Tor biörnsson (se Aftonbladet n:o 123) och några andra bland presterskapet i Göteborgs stift. så kan jag dock icke finna annat, än att både konsistorium och stiftets tjenstgörande prester äro i sin goda rätt, då de ogilla att en heterodox skall sitta i konsistorium och döma icke blott öfver stiftspresterskapets lefverne, utan ock öfver dess lära. Men åandra sidan är lektor Ljungberg icke mindre i sin goda rätt att äfven som konsistorial tänka och forska öfver vår kyrkas lära, samt att öfver denna komma till en annan åsigt än den allmänt antagna, eller såsom hos oss allmän ansedda, helst om denna åsigt söker och tror sig finna ett tillräckligt stöd i Skrifsen, Denna hans rätt är på intet vis att anse som en sjelftagen, otillbörlig och mot hans embetsed stridande, utan såsom en fill och med just i denna embetsed grundad rätt, thy att han med sin edliga förpligtelse till de symboliska böckerna äfven förpligtat sie alt sätta den heliga skrift framför dessa och alt låta skriften — äfven i strid med dem — ensam vara domare och utgöra norm i trosfrågor. Här äro således två rätter i strid med hvarandra eller en motsägelse, som måste concilieras. Frågan blir således den: hur skall detta ske? hur skall denna strid afgöras? Månne Ljungberg bör gifva vika och uppoffras, liksom Kristus uppoffrades af I fariseerna (måtte de, som anse Ljungberg böra ställas på fariseernas sida, förlåta jemtö relsen, enär jag gerna medgifver, att liknelser och jemförelser alltid halta)? Nej, och åter nej, huru mycket än herrar prester med flera må vädja til bans hederskänsla. Han bör ej gifva vika, han kan ej offras upp. Alt frivilligt ge vika, vore icke blott en feghet. nej, det vore ett edsbrott — en förnekelse ej endast al hans förut egande allmänna för bindelse, utan ock af hans särskilda genom embetseden högtidligt åtagna förpligtelse att framförallt försvara sanningen, såsom den oss af Gud, företrädesvis i hans heliga ord, är uppenbarad. För att lemna sin plats i konsistorium kunde hr Ljungberg visserlixen hemta ett lika godt stöd ur 2 Joh. v. 9—11, som hr G. L. Dahl finner der för sitt förakt för hr Ljungbergs lärdom och vandel: men som hr Dahl otvifvelaktigt egentligen stöder sig på sin dumhet och inbilskhet, men hr Ljungberg visst icke är dum och således icke heller inbilsk, så får han väl åsidosätta detta stöd. Ty man skiljer sig icke med rättmätigt förakt från andra än dem, som äro föraktliga, eller från ett dåligt sällskap (föraktet är för öfrigt bra mycket skildt från kristendomens anda och Johannis regel lär visst icke upphäfva förbindelsen att med personlig närvaro och lefvande ord verka till medmenniskors förbättring) ; men hr L—s kamrater och medledamöter i konsistorium äro ej och böra ej anses föraktliga. Men å andra sidan kan icke heller hr Ljungberg rättvisligen otfras upp. Först måste nemligen den dömande visa, att hans (Ljungbergs) lära är falsk och stridande mot Skriften, ty att den strider mot hvad hittills hållits för eller hålles för vår kyrkas lära, bevisar ingenling mot honom, som åberopar sin genom cembetseden å både statens och kyrkans nar tillförsäkrade rätt att hålla sig först och främst till bibeln. Men således måste striden fortfara, motsatsen blifva olöslig? Ja, under vår kyrkas nuvarande inrättning. Men just derföre och för dylika fall måste denna förändras. Ty såsom den nu är, kunna många från den såsom allmänt gällande ansedda läran afvikande läror med rätta onäpst försvaras och förkunnas af sjelfva lärarne i församlingen. Man behöfver nemligen endast visa, att ens afvikande åsigt stöder sig på bibeln. Huru lätt vore det icke t. ex. alt visa, att den grekiska kyrkans lära om den hel. Andes utgående endast af Fadren är mera skriftenlig (och på sätt och vis äfven örnuftigare) än den katolska protestantiska äran härom, att den lutherska nattvardsläran strider mot sjelfva den såsom stöd der