Aftonbladet – 6 juni 1862, sida 3

generalsynoder inrättas, hvilka äro dels lagumat dels på föranledning urtima, och der man såväl kommer öfverens om, hvilka äror böra gemensamt antagas och förkunaas, under det de öfriga lemnas åt det enskilda bestämmandet, såsom ock afgör de .vister, som under tiden kunna uppstå. Först vå ett sådant möte skulle man kunna komma ifverens om och afgöra, huruvida man kunde ;eh ville anse lektor L—s lära om Kristus vara stridande mot den, som nu ville vara vår kyrkas uppfattning af bibeln. Men nu veta vi ju icke ens hurudan denna uppfattnog är; ty möjligtvis kunna de flestas åsigt vara lika med hr Ljungbergs, fast de icke ry sig om eller ha tillfälle att uttala det. På ett sådant möte kunde man ock bestämma, uruvida man ville anse det för kyrkan skadigt, om en konsistorial hyste den eller den: rån kyrkan afvikande åsigt. —U— 2. Till Redaktionen af Aftonbladet. Bland de många betrakte!ser, hvartill de opinerande presternas i Göteborgs sult vttranden gifva anledning, är äfven den öfver deras uppfattning af sitt förhållande till stiftsstyrelsen. Denna uppfattning smakar äfven hos de synbart mera frisinnade at en tillbörlig servilism. Så säger prosten Ljunggren: jag anser det otilsständigt för ett underlydande presterskap att påminna domkaviflet om dess pligter. En mängd andra tala om det konsistorium, under hvilket vi :yda, Prosten Johan Larsson talar icke blott om konsistoriales såsom sina Cförmänt, atan säger sig ock vara öfvertygad, att en billig och rättvis far (konsistorium) icke misstycker om dess barn gör hvad det anser sig kunna för att biträda honom, talar om subordinationsbrott, der icke alls är fråga om någon lag eller Ordnina a adea, som domkapitlet har att vidmakthålla, utan endast om en fri (och för domkapitlet angenäm) opinionsyttring och vågar ändtligen i djup ödmjukhet insända sin skritvelse Te. Så vacker och prisvärd vördnaden och lydnaden för lag, för sanning och rätt är, så slafvisk är denna lydnad, så föraktlig denna vördnad, när den förbyter sig till ett underdånigt kryperi för dem, som sjelfva icke äro annat än lagens tjenare och verkställare. Att närmare ingå på en veing af denna för fria män nedsätuppfattning af samhällets myndigheter, är öfverflödigt; jag vill blott anföra några exempel, som torde vara tillräckiga att gifva någon ledning för uppfattningen af förhållandet mellan ett stifts presterskap och dess konsistorium. När domprosten Hvasser befordrade: till kyrkoherde i Leksand, månne han derigenom blef icke lott ringare än den nya domprosten, utan ock än alla sina fordna kamrater i domkapitlet? Om en teologie professor i Upsala, för hvilken person konsistoriales i andra stilt, enkanneligen teologie Jektorerna, pläga rätt mycket krusa, blefve pastorit. ex. Fellingsoro eller V. Wingåker, blefve han väl dermed så ringa i förhållande till hrr lektorer, konsistoriales, att han som ett lydigt barn borde betrakta dem som sina vördade fäder? — En häradsrätt kan ju kalla införl. sitt skrank en grefve och landshöfding och döma öfver honom; men ehuru häradshöfding och nämnd representera lagens äfven åfver landshöfdingen stående makt, så lärer dock ingen anse hvarken nämndemännen eller häradshöfdingen vara för mer än lands höfdingen eller fordra, att han skall anse dem för sina fäder. Prest, laglydig och frisinnad. 3. Till Redaktionen af Aftonbladet. Länge har man klagat öfver de olägenheter, som framkallas genom kyrkans in blandning med skolan, och det synes alltså vara hög tid att upplösa en förening, son länder till bådaderas skada. Ortodoxien, eller den på vissa dogmer grundade renlärigheten, tillerkänner det mensklig: förnuftet endast en underordnad plats, och ha derföre i alla tider visat antipati för veten skapen. Sjeltva naturlagarne hade, om de ej upprätthållits af en högre makt, med Ga lilee fått böja sig för conciliernas absolutz dumslut. Sedan ortodoxien under sin utveckling för qväft eller förlamat hvarje vetenskapligt sträf vande, som ej öfverensstämde med eller gynnade hennes åsigter, nådde hon slutligen sin kulmioation i medeltidens mörker. Luther uppträdde då och höjde, med kraftiful hand och oförfäradt mod, den förut undan hållna sanningens fackla. De himmelsskriande missbruken, som dervid blefvo synliga. gåfvo en helsosam var ning och på samma gång en fördomsfriar riktning åt den ortodoxi, som i tone ut bildade sig inom den protestantiska kyrkan Men under det protestantismen sedermer: vann allt större terräng af papismen, visad: sig flerestädes hos den förra en allt starkarc benägenhet att å till den sednares lörosatser och bruk. mångenstädes syner det numera som skulle de helt och hålle: vilja sammansmälta för att desto kraftigare kunna motverka en ny protestantism. Alt den svenska kyrkan icke hyser någon motvilja för en sädan återförening, utan sna rare tvertom, röjer sig med hvarje dag all tydligare. För att öfvertygas derom behöfver man blott genomläsa de utlåtanden argående förslag till ny katekes och kyrkohandbok, eom en af vär tids skarpsinnigaste I tänkare, biskop Agardh, till Kongl. Maj:t afgifvit. Af dessa finner man hurusom en mängd dogmatiska spetsfundigheter blifvit inrymda i stället för den enkla framställning afläran, som borde tjena ungdomen till ledniog, och huru likaledes åtskilliga katolska bruk blilvit återupptagna; allt förrådande den papistiska tendens som sökt göra sig gällande. Om man dessulom ger akt nå den hät